måndag 9 januari 2017

Grazia Deledda

När jag anmälde mig till Kokos utmaning att läsa alla kvinnliga nobelpristagare i litteratur (de är bara 14 stycken) så angavs möjligheten att få använda en bok man redan läst. Eftersom jag nyligen läst Grazia Deleddas bok Elias Portolu, återanvänder jag det jag skrev då. Romanen skrevs 1903 och Grazia Deledda tilldelades nobelpriset 1926.

Romanen utspelar sig på Sardinien och huvudperson är just denne Elias Portolu. En ung man som nyligen släppts ut ur fängelset. Vi får aldrig veta vilket brott han begått, men det tycks inte vara viktigt. Alla i hans familj och familjens vänner är enbart glada över att han kommit tillbaka. Fängelsevistelsen tycks ses som ett litet oturligt missöde.

Tanken är att han ska arbeta som herde som de övriga männen i familjen, och så blir det till en början. Allt går sin gilla gång, men så presenteras Elias för broderns fästmö, den vackra Maddalena, och han blir djupt förälskad. Hans känslor är besvarade, men han kan väl inte ha sådana tankar om sin brors tillkommande?

Boken handlar om hur Elias brottas med sina känslor. Han försöker låta bli att tänka på Maddalena, men det är omöjligt. Hela tiden dyker hon upp i hans tankar. Han ber andra om råd, men kan aldrig bestämma sig för att följa dem. Det är framför allt hans tvehågsenhet som gör att han blir allt olyckligare.

Mina känslor för boken efter att jag läst den är blandade. Det är en fin och välskriven bok och jag tyckte om att läsa den. Samtidigt kan jag bli helt tokig på Elias. Jag skulle flera gånger ha velat skaka om honom för att få honom att fatta rätt beslut. Samtidigt är jag inte säker på att jag själv skulle ha handlat bättre. Boken igenom tänker jag på en kvinna som aldrig blev min därför att jag var alltför tvehågsen och min rädsla att göra någon illa gjorde att jag miste henne.

4 kommentarer:

  1. intressant författare från en annan tid

    SvaraRadera
  2. Intressant, Grazia Deledda hör till de författare jag inte ens har någon uppfattning om. Det låter som en frustrerande bok, jag känner igen den där känslan av att vilja skaka om någon. Det brukar vara ett tecken på välskrivet drama som engagerar :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det stämmer nog. Dåliga böcker kan lämna en oberörd.

      Radera