fredag 13 januari 2017

Varför blir manuset refuserat?

De flesta som kämpar med att försöka få sin roman publicerad råkar ut för att manuset blir refuserat. Jag är en av dem. När man får sitt manus refuserat, speciellt när det bara är i form av ett standardbrev, så blir man lite ledsen. Vad är det för fel på min historia? Jag tyckte ju att det var ett jättebra uppslag!

En lektör som anlitas av Författarcentrum ger en del av svaret i form av "Elva vanliga fallgropar":

  1. Att du tror att ditt manus refuserats av förlagen för att det skulle vara något fel på din historia. Sanningen är att de flesta refuser beror på bristande litterära kvaliteter.
  2. Att du slarvat med inledningen. Till dig som ännu inte skickat in eller funderar på att skicka in på nytt – var särskilt noga med de första tio sidorna. Tänk på att förlagen gallrar bort säkert 90% av alla manus efter en snabbgranskning av just de första sidorna i manus.
  3. Den vanligaste bristen i insända manus är att de är övertydliga. Allting står, ofta flera gånger, och det finns ingenting för läsaren att tillägga. Läsaren vill gärna känna sig delaktig och intelligent och tycker inte om att bli skriven på näsan eller ”glömmas bort”.
  4. En annan fara är benägenheten att redovisa. Så fort en ny person dyker upp får läsaren veta allt om den personen. Så fort något händer som gör att någon associerar till en annan händelse så får läsaren prompt ta del även av denna. Denna ”redovisningsplikt” medför att prosan hela tiden stannar upp.
  5. Det brukar heta att en roman kan få se ut precis hur som helst och tillåta sig precis vilka utvikningar som helst, så länge det finns driv i prosan. Men en roman är som ett tankfartyg, det behöver en viss fart för att bli manöverdugligt. Du måste alltså få upp farten först innan du kan göra vad du vill.
  6. Bristande gestaltning är en vanlig fallgrop. Ibland kan man väl tillåta sig att skriva saker som ”X kände sig trött” eller ”Y blev glad” men om sida efter sida tyngs av den sortens sammanfattande beskrivningar börjar läsaren snart läsa på diagonalen.
  7. Försök undvika att låta alla stycken se likadana ut. Till exempel att du inleder med ett påstående: ”Det hade varit en jobbig dag” som sedan följs upp av ett antal exemplifieringar avsedda att bekräfta påståendet: ”Först hade bilen gått sönder, sedan kom han för sent till mötet och hade glömt ta med sig kontraktet, och när han kom hem hade hans fru blivit sur för att han glömt att det var deras bröllopsdag.” Även om exemplen kanske är roliga så tröttnar läsaren på att hela tiden bli förhandsinformerad om vad som ska komma.
  8. Manuset drunknar i för mycket sammanfattande, onödig information. Orden ”aldrig” och ”alltid”, ”som vanligt”, ”ofta” och ”brukade” kryllar på sidorna. Läsaren ser till slut ingenting annat än dessa småord.
  9. Manuset kommenterar ideligen det som händer. ”X glömde olyckligtvis att hälsa” eller ”Y underlät tyvärr att titta i backspegeln”. Läsaren som själv hade kunnat stå för sådana kommentarer känner sig alltmer reducerad till statist.
  10. Manuset riktar sig till barn eller ungdomar, men du vet inte att bokbranschen delar in barn- och ungdomslitteratur i följande ålderskategorier: 0-3, 3-6, 6-9, 9-12 och 12-15. Du måste också fundera på om din bok ska läsas högt av en vuxen eller om det är en nybörjarläsare i lågstadiet som ska läsa den. Eller riktar sig boken till en mer avancerad läsare i mellan- eller högstadiet? Och tillkommer illustrationer som texten måste ta hänsyn till?
  11. Sist men inte minst: problemet med den allvetande berättaren. Du måste bestämma dig för vilket perspektiv du vill ha och försöka vara konsekvent. Vill du ha ett allvetande perspektiv, alltså med en röst som vet vad som hänt och vad som ska hända, som kan läsa allas tankar och veta vad som sker i det fördolda – så är det viktigt att detta framstår som ett medvetet och inte slentrianmässigt val. Mest effektivt är oftast att konsekvent se allting utifrån endast en huvudperson. Mest enerverande är ett manus där läsaren kastas från hjärna till hjärna till och med i ett och samma kapitel och hela tiden får veta vad var och en tänker.

9 kommentarer:

  1. övertydlighet får läsaren känna sig dum

    SvaraRadera
  2. Jag instämmer i alla punkter ovan men det är också viktigt att kolla så att ens manus kan passa förlaget/n man väljer att skicka det till. Att skicka t.ex. ett fantasymanus eller en smal bok om hur man hittar kantareller i skogen till ett förlag som inte alls ger ut den typen av litteratur är ganska dumt. Och sedan behöver inte alla manus som refuseras vara dåliga. Ett manus kan kanske vara för smalt för att förlagen ska kunna göra en tillräcklig förtjänst eller så är det ett helt okej manus men sticker inte ut på något sätt. Många manus som blir böcker har ju refuserats ett antal gånger innan de plockas upp och ges ut av förlaget som vill satsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det viktigt att kolla vad förlaget ger ut för typ av böcker.

      Radera
  3. Tycker att det var en MYCKET bra sammanfattning som den där lektören hade gjort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där kan man lära sig mycket.

      Radera
  4. Så synd men bara att försöka igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! Plötsligt händer det :)

      Radera
  5. Samtliga punkter är precis sådant jag retar mig på :) Alla (och några till) finns för övrigt representerade i en av de böcker jag har läst i år...

    Ge inte upp!

    SvaraRadera