torsdag 16 februari 2017

Veckans ord på Å

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är Å.

åklagare
Boken Självtäkt är skriven av en mindre känd deckarförfattare, nämligen tidigare åklagaren och numera domaren Tove Klackenberg. Hennes debutbok hette Påtaglig risk att skada, vilken fick debutantdiplomet av Svenska Deckaradademin. Senare har hon givit ut böckerna Inlåst och Dömd på förhand.
Självtäkt handlar om åklagaren Svea Lundström Duval som knappt hinner börja på sin nya arbetsplats i Östersund förrän Härjedalen drabbas av en rad sabotage. Tidningarna är snabba att knyta händelserna till rättstvisten mellan traktens markägare och samebyarna, och Svea placeras i Sveg för att leda den uppmärksammade utredningen.
Det finns saker som jag tycker är mycket bra i boken. Exempelvis de många tydliga exemplen på hur samerna blivit förtryckta långt in i vår tid. Fortfarande finns stora motsättningar mellan samer och svenskar i Sameland.
(Lustigt förresten att Tove Klackenberg låter en same i boken tala om svenskarna som ett annat folk. Det blev ju ett förfärligt bråk när sverigedemokraten Björn Söder benämnde samer som en egen nationalitet.)
Intrigen är väl inte helt dum. Det blir en hel del brott som ska lösas, och det gäller för polisen och för åklagaren att försöka se om det finns något samband.
Men varför måste Svea Lundström Duval bo i en husbil när hon tjänstgör i Härjedalen? 
Det jag har svårast att acceptera i boken är upplösningen. Plötsligt kommer det renar och skotrar med maskerade förare instormade mitt i ett EU-möte, och mitt i allt detta står allting klart för Svea Lundström Duval. Där hängde jag faktiskt inte riktigt med. 

åktur
Här blir det en bok som jag sågade när jag läste. Kopplingen till åktur blir att en bil nämns i texten ;)
Mons Kallentoft är en hyllad författare tror jag mig ha förstått. Det var därför med förväntan jag började läsa hans Vindsjälar. Men ack vad jag blev besviken.
Han har bland annat fått beröm för sitt språk, vilket jag finner fullkomligt obegripligt. Det är ofta korta, avhuggna meningar som antingen saknar subjektet eller predikatet.
På många ställen låter författaren oss få veta vad personerna tänker. Det är inte helt ovanligt. Men han låter oss veta vad nästan alla personerna tänker. Det gör att det är svårt att veta vem som egentligen berättar historien.
Riktigt eländigt tycker jag det är när mordoffret då och då tittar fram och berättar om hur han letar efter sin fru. Skulle kunna vara okej i en fantasybok eller en spökhistoria, men en vanlig deckare med poliser som försöker lösa ett mordfall? Nä, då tycker jag faktiskt att liken ska tiga still!
Dessutom händer det att Kallentoft mitt i ett stycke där vi följer en persons tankar plötsligt byter till en opersonlig berättarröst. Här är ett exempel där Yngve har märkt att polisen är på väg och vi följer först hans tankar:
En annan bil nu, men det är de där poliserna som kommer. De går mot dörren och de vet att jag har ljugit för dem, vet vad advokat Strandkvist har berättat för mig, och jag har inget alibi. Och när de två poliserna närmar sig ytterdörren höjer Yngve hagelgeväret, men sänker sedan vapnet igen.
Intrigen är jag inte heller så förtjust i. En gammal man har hittats mördad på ett äldreboende som ägs av en sliskig riskkapitalist. Det är uppenbart att Kallentoft tycker mycket illa om privata vårdboenden, och denna hans åsikt får han gärna ha. Det går att skriva långa välformulerade debattartiklar kring detta. Men när han gör en skönlitterär bok av det hela och denna fråga hela tiden genomsyrar texten, då blir det till slut för mycket.

ålderdom
Vad ska man göra när man uppnår ålderdomen? Lyssna på dragspelsmusik? Brodera? I Catharina Ingelman-Sundbergs bok Kaffe med rån sysslar di gamle med något helt annat.
Boken handlar om ett gäng gamlingar på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlad. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.
Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."
Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan. En bok som helt klart duger till hängmattan i sommar.

ångest
Här passar nobelpristagaren Pär Lagerkvists diktsamling Ångest som handen i handsken. Den första diktens inledningsord är berömda.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

åskådare
På fotbollsmatcher kan det finnas åskådare. I Fredrik Backmans bok Britt-Marie var här får huvudpersonen hjälpa till när byns ungdomar ska spela fotboll.
Vi får följa Britt-Marie, som just lämnat sin man och som nu, 63 år gammal, vill ha ett arbete. Av misstag får hon ett tillfälligt arbete som vaktmästare på fritidsgården i Borg, det enda som kommunen inte hunnit lägga ned i den lilla byn.
Till en början är Britt-Marie reserverad som alltid, och söker sin tillflykt i städningen. Hon löser de flesta problem genom att städa med bikarbonat.
Men snart får Britt-Marie uppleva en alldeles ny känsla. Det finns barn i den lilla byn som faktiskt behöver henne.
Steg för steg byggs hennes självförtroende upp i denna bok, som faktiskt är humoristisk. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste den.

8 kommentarer:

  1. ålderdom är svårdefinierad, vi har ju blivit tjugo år yngre :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är märkligt. Ingen 50-åring som får en käpp med silverkrycka idag.

      Radera
  2. jag visste att du skulle välja Pär Lagerkvist, så jag tog en annan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha, den föll sig så naturlig!

      Radera
  3. Jag har läst den första boken av Klackenberg, men inte den här. Dikten är finfin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag borde nog läsa Klackenbergs första bok, eftersom det var den hon fick debutantdiplomet för.

      Radera
  4. Lagerkvist var ju egentligen ganska självklar på ångest. Vi brukar läsa den i svenska 3 för diktanalys.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gjorde det väl nästan löjligt enkelt för mig där ;)

      Radera