söndag 9 april 2017

Någonstans brister himlen

Titel: Någonstans brister himlen
Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Förlag: Historiska Media (2017)
Antal sidor: 351

Någonstans brister himlen, som jag fått som recensionsexemplar, är Erika Olofsson Liljedahls debutroman.

Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.

Men framför allt vill jag lyfta fram Erika Olofsson Liljedahls språkhantering. Det är ett målande poetiskt språk i prosan. Här är ett exempel, hämtat från sidan 153:

Elis satt kvar och såg ljuset försvinna från världen. Blåsten fick vassen på dynerna att bölja och han tänkte på vinden. Den som alltid var på väg och hade sett varje vrå av världen. Kanske fanns det någon som styrde över den, någon som fick gräset att dansa och stråna att prassla. Någon som manade på vid storm och lugnade vid stiltje. Vart tog vinden egentligen vägen när det inte blåste? Kanske gömde den sig i havet, drog fram över bottnarna och drev fisk i näten.
Natten kom som en mild knuff i ryggen, himlen gick från turkosgrön till djupt blå vid horisonten och stjärnorna tändes en efter en. Dynerna omkring Elis försvann för ögat och världen blev liten och trång som kammaren hemma. Kvar fanns bara vassens torra väsande, likt hemligheter viskade i mörker.

När året ska summeras, skulle jag bli förvånad om inte Någonstans brister himlen kommer att vara en av årets bästa, ja kanske till och med den bästa, romanen från 2017.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 16: En bok du tycker att alla borde läsa.

10 kommentarer:

  1. Vilket vackert bildspråk. En bok att se fram emot!

    SvaraRadera
  2. Det är en verklig favorit också hos mig. Mycket vacker!

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. Jag rekommenderar den varmt!

      Radera
  4. Tyckte mycket om den här. Vackert skriven, spännande och svår att lägga ifrån sig. Vilken debut!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog årets debutant!

      Radera
  5. jag blev också mycket förtjust i den här välskrivna debuten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland blir man riktigt glad.

      Radera