Pölsan

Jag tyckte mycket mer om Pölsan än vad jag tyckte om Hummelhonung av samma författare. Pölsan är, i likhet med flera andra av Torgny Lindgrens romaner, underfundig. En äldre man skriver klart en notis (måste vara världens längsta notis) som han avbröt skrivandet av flera decennier tidigare. Där får vi, bland annat, följa två mäns synnerligen ovetenskapliga utforskande av skillnaderna mellan pölsa i olika bygder.
En märklig bok, men ändå smått fängslande. Tack Ina, för att jag har fått låna boken.

Vilken prins?

Det här tycker jag är kul! Guandong Enterprises har låtit tillverka muggar inför bröllopet mellan den brittiske prinsen William och Kate Middleton. Det gäller ju att tjäna en hacka.

Tyvärr har de råkat göra ett litet fel. Det är inte prins William på bilden, utan hans bror, prins Henry. Jag skulle tro att någon på företaget blir inkallad till chefen...  :D

Hur mäter man ett biblioteks värde?

I vår tid ska allt mätas, och helst så exakt som möjligt. Digitala klockor mäter exakt på sekunden och våra hems placering kan anges med gps-koordinater.

Företag mäter naturligtvis lönsamheten. Det är förståeligt. Vem skulle vilja satsa pengar i ett olönsamt företag. Själva grundidén med de flesta företag är att de ska generera vinst till sina ägare.

Men de senaste decennierna har även kommuner och landsting börjat kvantifiera sin verksamhet. Det skapas nyckeltal för de flesta aktiviteter, och målen ska vara mätbara så att de kan utvärderas. I många fall fastnar politiker och tjänstemän i nyckeltalsträsket, och de börjar tro att de har mätt kvaliteten på sin verksamhet, när de har utvärderat sina siffror.

Kvalitet kan emellertid inte alltid anges i siffror. Det är inte heller rimligt att ställa upp produktivitets- och effektivitetsmål för alla verksamheter.

När är äldreomsorgen som bäst? Är det om man kan utfodra de gamla på snabbast möjliga sätt och så fort som möjligt få dem i säng? Då minskar ju personalbehovet, och produktiviteten kan sägas ha ökat.

Eller är äldreomsorgen som bäst när man drar ner på effektiviteten och ägnar mer tid åt de gamla?

Kulturen är ett område som lämpar sig särskilt illa för kvantifiering. Hur effektiviserar man en symfoniorkester? Ska musikerna spela snabbare eller kan man på något sätt plocka bort ett par violinister? Behövs fagotten?

Det är givetvis självklart för de flesta att kvaliteten på en orkester inte kan mätas i siffror. Men ändå riskerar nyckeltalstrollet att sticka fram sitt fula tryne och fråga hur många besökare det egentligen var på den senaste konserten.

Just nu är det biblioteken som tycks vara i farozonen. Det tycks lätt att kvantifiera verksamheten. Hur många besökare har man och hur många böcker lånar man ut?

I Nacka har biblioteken drabbats av den borgerliga majoritetens experimentiver. Biblioteken bedrivs numera på entreprenad och de får pengar från kommunen utifrån resultat. Det sitter besöksräknare vid ingången och personalen sliter med att försöka låna ut fler böcker. Annars minskar pengarna till nästa år.

Biblioteken får inte längre vara bara bibliotek. De ska vara ”mötesplatser”. Biblioteket Nacka Forum har rensat ut hälften av sitt gamla bokbestånd för att lokalerna skulle bli ”luftigare” och bokbeståndet skulle bli mer fräscht och aktivt. Man har gått från 70 000 till 35 000 titlar. Några böcker såldes, ännu fler förstördes.

Ska detta vara borgerlig kulturpolitik? Vad hände med det bildningsideal som ofta förenade konservativa och liberaler?

Det ligger ett egenvärde i att det finns bibliotek med stora boksamlingar. Biblioteken ger möjlighet för människor att finna böcker, som aldrig kan hittas i bokklubbarnas kataloger. Om vi ska ha högre ambitioner vad gäller bokläsande än att bara läsa de senaste böckerna av Jens Lapidus och Camilla Läckberg, måste vi våga låta biblioteken vara folkbildningscentra.

Släng ut nyckeltalstrollen från biblioteken!

En konsthall? Ja, varför inte?

 

Den styrande majoriteten i Karlstads kommun verkar på allvar överväga att skapa en kommunal konsthall. Det är inte alls någon dum tanke, även om det nog snart kommer mothugg, både inom politiken och på insändarsidorna. Satsningar på kultur brukar av någon anledning alltid ifrågasättas, medan det ses som en självklarhet att pengar ska läggas på sportanläggningar.

Det finns nog snart inte någon sport som inte har en hall i Karlstad. Tingvalla isstadion får väl snart tak, så att både bandyn och skridskoåkningen kan bedrivas inomhus och till och med boule kan numera spelas inomhus. Det torde inte dröja länge förrän företrädare för hästskovarpan begär att få en egen hall för sin verksamhet.

Därför är förslaget att få till stånd en konsthall intressant. En så stor kommun som Karlstad kan inte bara ägna sig åt idrott. Livet består inte bara av att sparka på en boll. Värmlandsoperan är en av de förnämsta representanterna för den svenska operakonsten, och de gör ett utomordentligt arbete, vilket förstärker Karlstads ”varumärke”. Ändå fick de vänta orimligt länge på en ombyggnad av Karlstads Teater. Om Hamlet hade hållit en fotboll i handen istället för en dödskalle, hade det säkert gått lättare…

Kommunen har genom åren plöjt ner massor med pengar i nedkörda fritidsanläggningar och idrottsklubbar. Karlstads kommun äger till och med en ridanläggning, även om det är en förening som bedriver verksamheten. Då borde det vara självklart att även kunna lägga pengar på en framåtriktad kulturverksamhet. I kommunens bokföring blir det en kostnad, men egentligen är det en pluspost. Det visar inte minst Värmlandsoperan, som genererar nya resurser till Värmland.

En konsthall är naturligtvis mer än en byggnad. Det är inte lokalen i sig själv som saknas, utan det innehåll som kan inrymmas där. Den ska inte vara ett museum, för ett sådant finns redan på Sandgrundsudden. En konsthall kan ge möjlighet till utställningar av nutida konst och den kan bli ett forum för nya konstnärer att visa upp sina verk. Rätt använd kan en konsthall även användas i undervisningen i skolorna.

Kanske kan det gå att få till stånd ett samarbete med de ytterst fåtaliga konstgallerierna i kommunen. En konsthall behöver inte konkurrera med gallerierna, utan tvärtom bli ett komplement och en inspiration för de konstintresserade att besöka gallerierna för att där köpa konst.

Det hetaste förslaget till lokalisering av en konsthall tycks vara Wermlandsbankens gamla lokaler på Tingvallagatan vid Stora Torget. De vackra banklokalerna skulle kunna skapa en vacker inramning till konsten.

Vad som möjligen förvånar och oroar är att det talas om att kunna kombinera konsthallen med en saluhall. Visst vore det väl roligt om Karlstad kunde få en saluhall igen, men är verkligen gamla Wermlandsbanken den optimala lösningen? Och varför i all världen över huvud taget kombinera en konsthall och en saluhall?

Ingen från kommunens sida har begärt att det ska säljas falukorv i curlinghallen. Idrottens utövare behöver inte dela sina lokaler med ost- och korvhandlare och fiskbilen står inte parkerad inne i idrottshallarna.

Så släpp tanken på en kombinerad konst- och saluhall! Både konsthallen och saluhallen är tillräckligt intressanta idéer för att kunna prövas var för sig.

Hummelhonung

Den här boken är ganska så vedervärdig. Torgny Lindgrens bok Hummelhonung har ju belönats med Augustpriset och så, men den framkallar en hel del äckelkänslor.
Visst är historien på ett vis fascinerande. Två bröder bor grannar, men hälsar aldrig på varandra eftersom båda hatar den andre. De är dödssjuka, och det enda de lever för är att överleva den andre.
En författarinna flyttar av en tillfällighet in hos den ene brodern, och hon vandrar mellan de båda och får så reda på orsaken till det oresonliga hatet.
Så långt är väl allt väl, men boken är som sagt äcklig. Halshuggen katt. En gubbe som tömmer blemmorna på kroppen på vätska och dricker den med sked. Nej, usch!
Då är verkligen Lindgrens romaner Batseba och Dorés bibel betydligt mer njutbara.