Tisdagsutmaning - Kalla kårar

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Fanny: Det är mycket som får mig att känna kalla kårar om vi pratar om den där krypande känslan - inte ren skräck - men helt klart på skräckens krattade framväg. Mörker, syrsor, hissar, källare och clowner (japp nästan en vandrande kliché). Kalla kårar - ämnet är som vanligt brett och tolkningsbart. Det kan vara i det lilla personliga eller i det stora.

Vad får dig att känna krypande kalla kårar?

Film är ju väldigt bra när det gäller att skapa den där krypande olustkällan. Det man ser kompletteras ofta med skrämmande musik. Fiolmusik någon?

Alfred Hitchcock var ju en mästare, men han lyckades inte alltid. Jag kommer ihåg en film (men har glömt titeln) där det satt människor i en buss. Tittarna lärde känna personerna på bussen. Vad tittarna visste, men inte passagerarna, var att det fanns en bomb i bussen. Det blev en jakt mot klockan för att hinna desarmera bomben. Men detta misslyckades. Bomben briserade och alla passagerarna dog. Filmen blev ett fiasko. Hitchcock insåg då att publiken identifierade sig med passagerarna, varför de inte alls uppskattade att bli sprängda i luften.

I filmen Psycho använder Hitchcock något nydanande. I den berömda duschscenen får vi höra skrikande stråkar. Ruggigt!

Men det finns en liten kortfilm som verkligen ger mig kalla kårar. Jag har sett den ett antal gånger och vet exakt vad som ska hända. Ändå känner jag alltid krypande kalla kårar. Jag vet inte varför. Kortfilmen heter The Smiling Man. Se den här nedanför: