Jag på Bokmässan

Så har då jag fått vara med på scen på Bokmässan! Här ser ni Louise Alvarsson, som intervjuar mig om min roman Ingenting att se.

Det var roligt och lärorikt att vara med. Jag fick lite tid till strövtåg också, så några böcker följde med mig hem. Vilka böckerna var berättar jag i morgon. Just nu är jag lite pömsig.

En smakebit på söndag - Ny minneslångrev

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag ska börja läsa heter Ny minneslångrev och är skriven av Kjell Fredriksson.

Boken är en samling av de krönikor som författaren publicerat i olika sammanhang. 

Smakbiten är från den första krönikan i boken, vilken heter "Min okända faster":

Min pappas barndom var nog ledsam. Hans mor dog i barnsäng, när han var två år. Den nyfödda lillasystern, Hulda Maria, dog också, blott fem veckor gammal. Pappa hade inte syskon och fick inga senare, eftersom fadern inte gifte om sig. Kvinnorna i hans barndomsmiljö var de pigor som var anställda på gården. Att de gjorde avtryck vet jag, eftersom jag som liten pojke besökte en av dessa årligen tillsammans med pappa.
Det känns lite märkligt att kalla den lilla döda flickan "min faster", men det var hon fastän hon dog nästan femtio år innan jag föddes. Hur annorlunda hade inte pappas liv blivit, om hon fått leva, och kanske också mitt eget.

Helgfrågan v. 39

Helgfråga från Mias bokhörna. Även denna vecka är det bokmässan som uppfyller hennes tankar vilket leder till veckans helgfråga:

Vad ska man köpa? Någon speciell bok av någon speciell författare?

Bonusfråga: Något annat än böcker du suktar efter?

Väldigt svår fråga. Det finns ju hur mycket böcker som helst att välja mellan. Det blir väl att nosa omkring på mässan. Men jag vore inte jag om jag inte så här lite försynt säger att om nu någon skulle komma förbi Värmlandsmontern på Bokmässan, så finns min nya roman Ingenting att se att köpa där. De säljer den dessutom otroligt billigt har jag förstått, så där kan man fynda ;)

Något annat än böcker kommer jag inte på. Jag vet faktiskt inte vad, utöver böcker, som det finns att köpa.

Dagens visdomsord 2018-09-26

Att åldras är en dålig vana som en verksam man alls icke lägger sig till med. (André Maurois)

Tematrio - Blå

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat blå. Så här skriver Lyran: Dags för Bokmässa! Vilken färg har då den? Hmmmm lila, det temat har vi ju redan haft. Det får bli den snarlika färgen blå istället. 

Berätta om tre böcker på temat BLÅ, tolka uppgiften så fritt som möjligt.

I likhet med Att inte vilja se utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien.
Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar.
När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem då ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande.
Sammantaget är det en bok som jag varmt rekommenderar.

Torgny Lindgrens bok Dorés bibel har en blå framsida. 
Det var mitt första möte med Lindgren, och jag blev mycket förtjust. I början hade jag lite svårt att förstå mig på boken, men ju mer jag läste, desto mer gripen blev jag av huvudpersonens öde. En bildad man, som tillbringat många år på en institution för "obildbara." Hela hans liv bygger på en lögn, men han inser det aldrig. Jag rekommenderar boken varmt!

Artemis av Andy Weir har även den ett blått omslag.
Mina förväntningar var höga efter att ha läst Ensam på Mars och jag vill säga direkt att jag inte blev besviken. I den här romanen, precis som i den tidigare, låter Weir oss följa händelseförloppet via huvudpersonen. Jazz är historiens jag. Allt som händer henne berättar hon själv om, och det händer en hel del.
Som sig bör i spänningsromaner är tempot högt, framför allt mot slutet. Givetvis kämpar Jazz mot klockan när hon ska rädda månstaden Artemis. De sista kapitlen kunde jag inte läsa snabbt nog.
Andy Weir är noggrann och beskriver genom Jazz vilka problem som kan finnas när man ska upprätthålla en livsduglig stad på en död himlakropp. Vi får även veta varför det kan bli katastrof om vissa gaser blandas. Där har jag svårt att hänga med ibland, men det spelar ingen roll. Jag köper allt eftersom det är nödvändigt för historien.Vi får inte veta något om hur livet på Jorden ser ut. Lite förvånad blir jag när det talas om Saudiarabiens drottning. Det har aldrig förekommit någon sådan, men det kanske har förändrats vid den här tiden.
Jag funderar mycket på när i tiden vi befinner oss. En stad på Månen kan inte ha blivit verklighet i brådrasket. Historien bör utspela sig ett antal decennier framåt i tiden. Kanske ett sekel.
Det jag speciellt uppskattar är den sarkasm som Weir ger utlopp för genom Jazz. Mitt i all spänning är det rolig och underhållande läsning.

En smakebit på söndag - 1793

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser är 1793 av Niklas Natt och Dag.

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Smakbiten är hämtad från sidan 26:

I månader har polismästare Johan Gustaf Norlin lovats en tjänstebostad, men av det har ingenting blivit. Han bor kvar med sin familj i samma trappa som tidigare, tre kvarter från Börsen. Klockan har börjat räkna småtimmarna när Winge hämtar andan efter den trevande klättringen upp till tredje våningen. Han kan höra att nattens tidigare besökare inte förmått väcka polismästaren utan att också störa familjen. Någonstans inne i bostaden vyssjar en kvinna ett skrämt barn. Norlin väntar honom redan i förmaket, utan peruk, och med en flik av nattskjortan synlig mellan ämbetsjacka och byxor.
"Cecil. Tack för att du kommit fast varslet var kort."

När Madonnan återvände till San Veronica

Titel: När Madonnan återvände till San Veronica
Författare: Ingvar Hellsing Lundqvist
Antal sidor: 26

När Madonnan återvände till San Veronica är en novell. Författaren skriver att han skrivit den "Till minne av en av vår tids modigaste kvinnor - Maria Gorrostieta 1976-2012"

Maria Gorrostieta var en verklig person, vilken som borgmästare bekämpade drogkartellerna. Hon överlevde flera attentatsförsök, men blev till sist mördad.

Gorrostieta är definitivt en person värd att lyftas fram och minnas.
Ändå har jag svårt att ta till mig den här novellen. Man får egentligen inte möta henne i berättelsen, utan en kriminell figur som tar hand om kartellens mordoffer och förstör kropparna i syrabad.

Denne berättar hur Gorrostietas kropp blivit stulen från bårhuset, förd till hemstaden San Veronica och där blivit uppspikad på ett kors. Där hände märkliga saker och jungfru Maria dyker upp också. Det är väl här någonstans jag känner att jag tappar bort mig i berättelsen. Jag har absolut inget emot religiösa romaner. Med stor behållning har jag läst Selma Lagerlöfs Kristuslegender och även hennes berättelse Körkarlen. Men här vet jag inte om detta är en historia som verkligen berättas om Maria Gorrostietas eller om det är författaren som spinner en egen berättelse. I det förstnämnda fallet skulle jag ha velat veta mer. Sägs det förekomma mirakler kring henne? Talas det om att helgonförklara henne?

När det gäller språket, så har jag inga större anmärkningar. Ingvar Hellsing Lundqvist behärskar det. Dock finns det en del slarvfel som borde ha gått att undvika när det handlar om en sådan här kort berättelse. Lastbilar har inga "lemmar", möjligen "lämmar"!

Helgfrågan v. 38

Helgfråga från Mias bokhörna. Hon ska minsann till Bokmässan i Göteborg, vilket föranleder henne att ställa följande frågor:

Ska du besöka Bokmässan i år?

Bonusfråga: Har du något Restaurangtips i Göteborg?

Visst ska jag på bokmässan! Jag är där på söndagen. Och det av en rolig anledning. Jag ska bli intervjuad i Värmlandsmontern på söndagen om min nya roman Ingenting att se. Det tycker jag ska bli jättekul! Någon annan som ska vara där på söndagen?

Nej, jag har ingen aning om vad det finns för restauranger i Göteborg.

Raskens

Titel: Raskens
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Aldus (1976) (Första utgåva 1927)
Antal sidor: 380

Jag kommer mycket väl ihåg TV-serien från tidigt 1970-tal. Jag missade inte ett avsnitt. (Det fanns ju varken video eller dvd och inte fanns det något SVT Play heller, så det var allt bäst att sitta bänkad vid rätt tid.) Nu äntligen har jag läst boken Raskens, och jag kan konstatera att TV-serien var mycket trogen boken. Jag känner igen så många av scenerna.

Vilhelm Moberg var ju en mycket framstående författare, som har skrivit många läsvärda böcker. Jag behöver ju bara säga Utvandrarserien. Även i Raskens är det släp, slit och hunger i 1800-talets Småland, men det är ändå inte en dyster bok. Skildringen känns autentisk. Det var nog så här arbetsamt, men samtidigt fanns det tid till kärlek och åtrå. Pojkar och flickor har alltid funnit möjligheter att träffas.

För den som läst Utvandrarserien och tyckt om den kan jag varmt rekommendera Raskens. 1800-talet skildrat från en soldatfamilj är ett riktigt intressant perspektiv. Något lyckligt och puttenuttigt slut har inte boken. Som Ida skulle ha uttryckt det: "Man ska inte räkna ut något i förväg, för det blir ändå aldrig som man har tänkt sig." Men en form av försoning blir det ändå.

Vargnatt utmanade sig själv och andra att läsa en klassiker varje månad under årets första halvår och den har sedan förlängts till att gälla hela året. Raskens är min septemberklassiker.

Första recensionen av Ingenting att se

När jag slog upp Nya Wermlands-Tidningen idag fick jag se att nästan hela kultursidan upptogs av en recension av Ingenting att se.

Där skriver recensenten bland annat om "Vålbergsbon Robert Warholms tredje roman, som kan läsas som en underhållande bok om svenskt 1900-tal. Samtidigt som boken är en kärleksfull och nyansrik skildring av ett kvinnoliv under detta svenska 1900-tal."

Hela texten i NWT kan läsas här.

Dagens visdomsord 2018-09-19

Om man struntar i var man är kan man aldrig gå vilse. (Okänd)

Tematrio - Svart

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat svart. Så här skriver Lyran: Jag har känt mig rätt nere ett tag och tycker just nu att det passar bra med ett svart tema. Var gärna fria i era tolkningar av temat!

Berätta om tre bra böcker på temat SVART.

Först ut blir Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.
Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?
Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.
Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"
Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.

En annan bok som handlar om situationen för svarta i USA är Harper Lees Dödssynden.
Den utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

På natten kan det vara svart, speciellt nu när vi går mot hösten. Katherine Webbs roman Italienska nätter utspelar sig för snart hundra år sedan. Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Det här är en riktigt bra bok. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få henne. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

En smakebit på söndag - När madonnan återvände till San Veronica

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Den här gången är det en novell, som jag ska börja läsa. Den heter När Madonnan återvände till San Veronica och är skriven av Ingvar Hellsing Lundqvist.

En skakande och internationellt prisbelönt berättelse om en av vår tids modigaste kvinnor. Som borgmästare i en mexikansk stad får vi följa hennes kamp mot social nöd och hänsynslösa drogkarteller. Berättelsen är inspirerad av verkliga händelser men får också ett skimmer av betvingande magi.
En fånge som arbetat åt kartellen misshandlas brutalt i ständiga förhör. Han besitter unik och farlig kunskap. Det är genom hans ögon och tankar vi får följa skeendet ända fram till det dramatiska men också oväntade slutet.

Smakbiten kommer från inledningen:

Att pärmen inte omedelbart kommit i dagens ljus berodde enbart på något så trivialt som att man inte genast kunnat finna nyckeln till en byrålåda. Därför hade man först långt senare i hennes kvarlåtenskap funnit en samling papper. De flesta innehöll idéer, utkast till tal, planer och andra skisser. Men ett av dem innehöll en bön till Madonnan. Pappret var vikt i fyra delar och inte som de andra utskrivet på skrivare utan präntat för hand.

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här veckan undrar hon vilken betydelse bokbloggarna har för nya författare. För övrigt har hon varit lite småkrasslig under veckan.

Tror du vi bloggare kan hjälpa nya författare att bli uppmärksammade?

Bonusfråga: Har du något tips i dessa förkylningstider?

En intressant fråga. Jag har ju skickat mina böcker till ett antal bokbloggare och givetvis är jag då jättenyfiken på vad de ska tycka. Dock tror jag att det krävs att de mest lästa bloggarna skriver om en ny författares bok för att det ska ha någon effekt. Om jag skriver på min blogg om ett recensionsex jag har fått från en författare, så tror jag inte att stora skaror börjar köpa dennes bok. Men samtidigt är det ju ett faktum att många förlag skickar ut recensionsex, vilket tyder på att de tycker att bloggarna har betydelse. Men kanske mest när det gäller att få reklam för de mer kända författarna.

När det gäller förkylning så är det väl så här tror jag: Om man dricker varm mjölk med honung i så blir man frisk på en vecka. Om man äter vitlök blir man frisk på en vecka. Om man dricker konjak eller whisky blir man frisk på en vecka. Om man inte gör nånting alls blir man frisk på en vecka. Så det är bara för var och en att välja den metod man tycker passar en. Som barn fick jag alltid mjölk med honung i. Nu tar jag hellre en whisky ;)

Hur man gör succé på dårhus

Titel: Hur man gör succé på dårhus
Författare: Emmy Abrahamson
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2018)
Antal sidor: 215

Hur man gör succé på dårhus är den första bok av Emmy Abrahamson som jag läser.
Majas karriär som ståuppare är inte precis lysande. Inte hennes liv i övrigt heller. Det började när hennes mammas pessar gick sönder, och på sistone har hon brutit sig in i en stuga för att stjäla sprit, rivit ner sin bästis tapeter - till hälften - som en överraskning och missat ett viktigt steg i karriären på grund av en ouppfostrad hund. Men det är väl inget att bli inlagd på psyket för, eller?

Detta är en smårolig bok, där man dels följer vad som händer med Maja på psyket, dels får tillbakablickar som på något vis ska förklara hur hon hamnade där.
Den är lättläst, men jag har möjligen lite svårt att förstå meningen med boken. Jag tror mig ha förstått att författaren vid tillfällen har drabbats av depressioner. Kanske är detta en möjlighet för henne att sätta ord på sina upplevelser i en humoristisk form.
Men det är definitivt inte någon dålig bok. Det är en roman som man kan läsa som lite avkoppling, för allt måste inte vara så förfärligt seriöst.

Dagens visdomsord 2018-09-12

Min ödmjukhet är den största i Sverige. (P-O Enquist parafraserar Strindberg)

Tematrio - Röd

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat röd. Så här skriver Lyran: Så här efter valet som slutade i total förvirring vill jag bekänna färg och temat är därför detta vecka så klart RÖD. Var gärna uppfinningsrika och långsökta i era val.

Första boken får bli Vi ses vid Röda Sten av Viveca Lärn. En rolig bok, som var den första boken av Viveca Lärn som jag läst. Hon skriver lättsamt och med en stor portion humor. Jag älskar till exempel det här lilla stycket, där huvudpersonen Judit funderar över det faktum att hon snart ska fylla fyrtio. Hon promenerar nerför Avenyn.
- Flytta på dig, kärring! ropade en kille som kom susande förbi Seven Eleven på gröna inlines.
Judit vände sig om men hon kunde inte se någon kärring över huvud taget. Det var egendomligt.
En annan som saknar självinsikt var gäller den egna åldern är Judits vän Dennis. Han bestämmer sig för att sluta supa, och tar på sig träningskläder och ger sig ut att jogga.
Hans kondition var anmärkningsvärt god. Han hade fått en stor fläck fram på tröjan och kände också svetten rinna mellan skulderbladen.
Tvu unga mammor som sköt var sin barnvagn framför sig stirrade på honom vid Mariaplan. Han gav dem en lång blick. Han kanske var rätt snygg ändå.
Bakom sig hörde han dem fnissa. De undrade nog om han var ledig.
Dennis kände sig i form.

Mellan rött och svart är tredje delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. De första delarna heter Brobyggarna och Dandy.
I den här delen följer vi familjen Lauritzen i både Sverige och i Tyskland under tiden fram till andra världskriget. Det tyska samhället polariseras och motsättningarna letar sig även in i familjen. I släkten finns både judar och SS-officerare.
Titeln får mig att tänka på ett roulettbord, men här är det ett spel med betydligt större insatser än vad som någonsin skådats i Monte Carlo eller Las Vegas.
Det är en tid av synnerligen stora politiska spänningar. I släkten Lauritzen finns både röda och svarta/bruna.

Sedan kan jag bara inte hålla mig. Det får bli den här boken, vars framsida onekligen är röd. Det är Synd, som är skriven av denne bokbloggare ;)

Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda hittas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.
Detta är en uppföljare till min debutroman Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.
Även denna gång bygger historien på ett autentiskt svenskt rättsfall, men platser och personer är ändrade och upplösningen blir en annan.

En smakebit på söndag - Raskens

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser är Raskens av Vilhelm Moberg.

Raskens är det väl många av oss som sett på TV, med Sven Wollter som indelte soldaten Rask och Gurie Nordwall som Ida. Jag tror dock inte att jag har läst boken, vilket jag ska råda bot på nu.

Smakbiten är från sidan 16, då Gustav (senare Rasken) är på dans:

- Ta dej en däka du mä! tyckte Johan och sluddrade redan på målet. Där har du för exempel Nergårds-Anna - du skulle ju ta henne från körkvärdens Edvard, sa du! Om du törs nu?...
- Nergårds-Anna... Ja, var ä hon bara?
- Titta din näsan pekar! Hon har visst Edvard i kväll mä - annars brukar hon ju byta fästman titt och tätt!
Den omtalade flickan dansade just förbi. Hon var lång och smart och hade - i motsats till de flesta av sina gelikar - små nätta fötter. Hennes skinn var vitt och mjällt, hon hade runda, rikt utvecklade bröst, som synbart spände emot den åtsittande klänningen, hennes stora ögon hade blåklintens färg och spelade och glänste. Med ett ord: hon var grann. Hon var också mer än någon annan åtrådd av pojkarna; aldrig behövde hon vänta över en dans, aldrig behövde hon gå ensam hem en natt. Men ingen pojke visste var han hade henne; hon hade ord om sig att vara ombytlig som ett aprilväder till sinnelaget.

Dagens visdomsord 2018-09-05

God morgon, du varma kaffe! Din doft renar mina sinnen! (Björnstjerne Björnson)

Tematrio - Grå

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat grå. Så här skriver Lyran: Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv! Veckans tema är grå, låt se hur uppfinningsrika svar ni kan få till.

Då börjar jag med Selma Lagerlöfs novellsamling Kristuslegender. En av novellerna heter Fågel Rödbröst.

Vid skapelsen ger Gud en av fåglarna namnet Rödbröst. Fågeln är dock grå, och den flyger tillbaka till Gud för att få sina röda bröstfjädrar. Det får den dock inte, utan den får veta att den måste förtjäna dessa fjädrar.

Generation efter generation av denna fågelart hoppas och längtar efter att få det röda bröstet, tills en dag då en av dessa fåglar utför en gärning som gör att den och alla dess artfränder får de röda bröstfjädrarna.

Så en annan nobelpristagare, nämligen De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano. En bok som jag inte alls uppskattade, men som jag tar med eftersom omslaget är ganska så grått.

Huvudpersonen har drabbats av minnesförlust femton år tidigare och vet inte vem han egentligen är. Under dessa år har han arbetat som privatdetektiv, men när hans chef går i pension bestämmer han sig för att försöka finna sin rätta identitet.
Så han vandrar runt i Paris, i samma kvarter där han arbetat utan att veta vem han var, och nu stöter han på personer som minsann känner till den Pedro McEvoy som han tycks ha varit.
Men varför har ingen av dem stött på honom de senaste femton åren? Och vad var det som förorsakade minnesförlusten? Var Pedro McEvoy hans verkliga identitet eller var det också ett alias?
Och varför flydde han under kriget? Vad flydde han från?
Jag lägger ifrån mig boken lätt irriterad. Visst förstår jag att man inte behöver få alla svar i en bok. Lite kan sparas till läsarens fantasi. Men i det här fallet klarar jag inte alls av att förstå vad författaren vill ha sagt med sin bok. Det känns som de dunkla tankarnas bok.

Slutligen Bara en pärla av Karina Johansson, som jag läste när den kom ut 2010. Jag väljer den eftersom bokens framsida är grå.

Intrigen är alldeles utmärkt. Läsaren får följa Emma, som inte vill acceptera att väninnan Angelika skulle ha begått självmord. Ibland ges små tillbakablickar av händelser för flera decennier sedan, som kanske har samband med händelserna kring Emma. Det doftar lite Camilla Läckberg kring Karina Johanssons debutroman.

Det är roligt att händelserna är förlagda till författarinnans egen hemort Sunne. För oss som varit där, är det lätt att se framför sig när Emma promenerar förbi "Slottet" och andra kända Sunnemiljöer.

Till sist en liten bonus:

En smakebit på söndag - Hur man gör succé på dårhus

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser är Hur man gör succé på dårhus av Emmy Abrahamson.

Majas karriär som ståuppare är inte precis lysande. Inte hennes liv i övrigt heller. Det började när hennes mammas pessar gick sönder, och på sistone har hon brutit sig in i en stuga för att stjäla sprit, rivit ner sin bästis tapeter - till hälften - som en överraskning och missat ett viktigt steg i karriären på grund av en ouppfostrad hund. Men det är väl inget att bli inlagd på psyket för, eller?

Smakbiten är hämtad från sidan 13:

Jag var den enda femåringen på dagis som visste vad ett pessar var för något. Anledningen till detta var att min mamma redan från tidig ålder berättat för mig att jag var resultatet av ett pessar som inte fungerat när hon bestämt sig för att prova ett nytt preventivmedel 1984. Jag fick inga syskon eftersom min mamma sedan började äta p-piller (jag var även den enda femåringen som visste vad p-piller var för något). Som matematiker trodde hon på total ärlighet och på att förklara allting så sakligt som möjligt. Som den gången jag var fem år gammal och hittade hennes bindor i skåpet i badrummet.
"Är det här plåster för fötterna?" frågade jag (vilket bedårande och fantasifullt barn jag var!).
"Nej, det är till för när jag har mens", svarade hon.
"Vad är det?"
"Varje kvinna blöder i ungefär en vecka en gång i månaden. Det kommer även du att börja göra om sju till elva år. De har bindorna är till för att samla upp allt blod", svarade hon innan hon lämnade rummet och mig traumatiserat skräckslagen över min annalkande framtid.