Tisdagstrion: Böcker som utspelar sig under olika århundraden (ett århundrade i varje bok)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker som utspelar sig under olika århundraden. Här är min tresekelstrio:  

En välsignelse av nobelpristagaren Toni Morrison kan ses som prologen till hennes prisbelönta roman Älskade. Den utspelar sig 200 år tidigare i 1600-talets Amerika.

Jacob Vaark äger en liten farm i norra Virginia och är också agent för Västindiska kompaniet. Trots att han avskyr handeln med människor tar han en liten slavflicka som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobakshandlare. Det är Florens, med "händer som en slav och fötter som en fin portugisiska", som fått lära sig läsa och skriva och kan vara till nytta på hans gård. Där finns också hans hustru Rebekka, indiankvinnan Lina och den förvirrade flicka som kallas Sorg.

Detta är en tämligen kort roman. När jag börjar på ett kapitel får jag ibland fundera på vem det är som berättar. Perspektiven skiftar hela tiden.

Slaveriet börjar institutionaliseras, men det finns ändå fria svarta män. Svarta som kan få lön för sitt arbete. Men visst är rasismen tydlig. Rebekka vill att Lina följer med henne till kyrkan, men indiankvinnan får inte följa med in. Att svarta inte har någon plats i Himmelriket är självklart.

Det är svårt att se vem som är bokens huvudperson, men Florens' öde är ändå betydelsefullt. Det är hennes mor som driver på att Vaark ska ta flickan som delbetalning för en skuld. Hur kan en mor göra så. Är modern så kärlekslös, eller är det tvärtom? Kanske är det an act of mercy. Originalets titel A Mercy har översatts till En välsignelse. Jag undrar om inte barmhärtighet hade varit en bättre översättning än välsignelse. Inte förrän i slutet av boken låter författarinnan oss förstå skälet till moderns agerande. Det är en barmhärtighetsgärning som får oanade konsekvenser.

1793 av Niklas Natt och Dag utspelar sig givetvis på 1700-talet. Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia. Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya. Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.

Vid något tillfälle har han, vilket han nämner i efterordet, lagt till en byggnad som då ännu inte uppförts, men det var gjort för att skapa en än bättre berättelse och här får man hänvisa till varje skönlitterär författares rätt att forma verkligheten efter romanens idé.

Jag har lärt mig en hel del under läsandet. Inte kände då jag till de "paltar" och "korvar" som bevakade huvudstadens gator på ett sätt som oftast drabbade dem som stod längst ner på samhällsstegen. Inte heller kände jag till Fatburen, en sjö som fanns på Södermalm ända till 1850. Ibland har jag googlat saker som författaren skriver om och nästan alltid funnit att de varit korrekt beskrivna. Den grevliga ätten Balk som finns med i romanen har dock inte existerat. Sannolikt därför att författaren inte velat utpeka en specifik adelsätt. (Niklas Natt och Dag tillhör för övrigt Sveriges äldsta nu levande adelsätt.)

Romanen 1793 är en mycket välskriven och läsvärd roman, som av Svenska Deckarakademin utsågs till 2017 års bästa deckardebut.

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...

Författaren Julian Fellowes är inte vem som helst. Det är han som skrivit manuset till alla delarna i TV-serien Downton Abbey. Här har han skapat ännu en värld av glitter och flärd, men den utspelar sig tidigare än Downton Abbey. Han verkar ha lagt ned stor möda på att ge boken en känsla av historisk autencitet. Där det är möjligt har han lagt in händelser som faktiskt ägt rum. Balen kvällen före slaget vid Waterloo 1815, som arrangerades av hertiginnan av Richmond är en historisk verklighet.

Någon greve och grevinna av Brockenhurst har däremot aldrig existerat. Givetvis måste det finnas uppdiktade personer, om det ska gå att skapa en sådan här berättelse. Här finns de fina familjerna, som är noga med att deras barn inte ingår några mesallianser, det vill säga äktenskap med någon i lägre social ställning. Samtidigt är 1800-talet en ny epok, där det finns män som startar industrier och bygger hus, vilket skapar ett förmöget borgerskap. Denna senare grupp har sålunda mycket pengar, men de adliga familjerna ser ner på dem.

Boken är fylld av kärlek, hat, avund, lojalitet och intriger. En kombination av människans ädlaste och uslaste egenskaper, vilket borgar för en bra roman. Och en bra roman är det. Det är en verklig bladvändare. Jag vill bara ha mer och mer.

Det enda negativa jag egentligen har att säga är inte något som ska läggas författaren till last, utan det handlar om översättarens arbete. Visst vet jag att man på engelska kan avsluta ett samtal med orden "good day to you", men "goddag till dig" är ingen bra översättning! Där finns även grammatikfel som jag stör mig på.

Sammantaget ger jag ändå boken Belgravia högsta betyg. Om du tyckte om Downton Abbey, ska du definitivt läsa Belgravia!