Vad är sanning?

Vad är egentligen sanning? Finns det Sanningar som inte kan ifrågasättas, eller är sanningen relativ? Kanske beroende på vilket tid eller kultur man lever i.
I alla tider har det funnits Sanningar, som det varit farligt att ifrågasätta, eller i vart fall obegåvat. Solen rör sig runt Jorden. Världen skapades 4000 år före Kristus. Atomen är odelbar. Konungen har fått sin makt från Gud. Det finns troll och häxor.
Genom århundradena har vi fått se gamla sanningar bli ifrågasatta, ja i det närmaste förlöjligade. Det är då lätt att förledas tro att vi nu har nått en mycket högre nivå, där det som idag anses som sant även är det rent objektivt. Men så är det naturligtvis inte. Många av dagens sanningar kommer att vara dåliga skämt i framtiden. Ibland kan till och med gamla sanningar få förnyad trovärdighet.
Förr i världen använde man blodiglar inom sjukvården. Men när jag var barn, skulle ingen ha kommit på tanken att låtas sig behandlas med iglar. Det ansågs som värsta sortens vidskeplighet och gallimatias. Idag har det dock vänt, och blodiglarna används på sjukhusen, eftersom man har upptäckt att iglarna utsöndrar ett enzym som har en läkande effekt. Det har ånyo blivit sant att blodiglar kan göra en människa frisk.
Det är absolut inte fel att vara övertygad om något, även om det inte finns några bevis för det. För min del får folk gärna tro att deras liv påverkas av hur planeterna Jupiter och Mars förhåller sig till varandra. Om de däremot anser att det är en Sanning som inte får ifrågasättas, tycker jag att det finns anledning att dra i nödbromsen. Astrologerna får gärna argumentera för sin sak, men jag förbehåller mig rätten att ifrågasätta deras sanningar.
Min mormor var innerligt religiös. En bedjare av den gamla stammen. I Bibeln fann hon svaren på alla frågor. Inte bara de klassiska frågorna ”Vadan och Varthän?” utan även helt andra spörsmål. Hon var till exempel övertygad om att det inte kan finnas folk på andra planeter. Hennes argumentation var enkel. Om det hade funnits marsianer eller vilken sorts rymdvarelser det nu kan vara fråga om, så hade Gud berättat det för oss i Bibeln. Men eftersom det inte står något om liv på andra planeter i Bibeln, så finns det inte.
Jag tror inte att mormor läste någon av Erich von Dänikens böcker. Däniken nådde stor ryktbarhet på 1970-talet med sina många böcker om hur rymdvarelser besökt Jorden. Bland annat hävdade han att profeten Hesekiels bok i Gamla Testamentet inte är något annat än en beskrivning av hur en utomjordisk farkost landar på vår planet. Slå gärna upp Hesekiel och döm själva.
För övrigt skrev Katolska kyrkans chefsastronom José Gabriel Funes en artikel i Vatikanens egen dagstidning Osservatore Romano med rubriken ”Utomjordingen är min broder.” Att avfärda tanken på utomjordingar vore att sätta gränsers för Guds kreativa förmåga, menade Funes.
Just våra kyrkor har ibland svårigheter när sanningen ska definieras. Källorna till kunskap på det område som kyrkorna arbetar med är begränsat. Den enda dokumentation som finns kring vad Gud vill och anser är Bibeln. Problemet är att Bibelns trovärdighet som sanningsdokument bygger på ett cirkelargument. Hur vet man att det som står i Bibeln är sant? Därför att det är Guds Ord. Hur vet man att det är Guds Ord? Därför att det står i Bibeln.
De kristna sanningarna bygger på tro, och inte på traditionell vetenskap. Det är inget fel med det, bara man är medveten om att det handlar om trosfrågor. Ska man bedöma om en pastors förkunnelse är riktig, kan man bara göra det med utgångspunkt från vad som står i Bibeln. Om det han säger överensstämmer med Bibeln, så är det sant ur ett kristet perspektiv. Om däremot det han säger är i strid med Bibelns ord, kan det inte vara en kristen sanning. Allt hänger på hur väl underbyggd den tes man hävdar är.
Därför har jag alltid respekt för de kyrkoledare som argumenterar för en ståndpunkt utifrån sin Bibelsyn, även i de fall jag inte håller med dem. Exempelvis tycker jag att Jehovas Vittnen har många stolliga åsikter, till exempel när det gäller blodtransfusioner, men jag uppskattar att de driver sin linje utifrån en bestämd Bibeltolkning.
Däremot har jag ingen som helst respekt för kristna ledare, som räddhågset hävdar den åsikt som för tillfället har fått godkänt i media, trots att den saknar bibliskt stöd. Om en kristen ledare underkänner Bibeln som rättesnöre, är det för mig obegripligt på vad han eller hon grundar sin kristna övertygelse om vad som är sant eller falskt.
Alltför ofta får bara en sanning finnas på en gång i den svenska debatten. Ledande politiker, journalister och ”kulturpersonligheter” har kommit fram till en uppfattning, och då blir alla som har en annan åsikt ansedda som mindre vetande. De får sällan komma till tals i media, och får de det, framställs de ofta som okunniga. Men det är inte säkert att det är den skränande hopen som har rätt. Vore det så, skulle höjden av kunskap finnas hos en uppretad lynchmobb.
Det finns alltför många skräniga vildvittror i den offentliga debatten, och alldeles för få rumpnissar, som vågar ställa frågan: ”Voffor då då?”