Ungdomar och böcker

Igår var jag på utvecklingssamtal med äldsta dottern, som går i sexan. Det var rart och puttenuttigt som vanligt. Inga problem, och det är ju skönt.
Men jag är nog en besvärlig förälder, för jag nöjer mig inte med att få veta att mitt barn uppnår målen, utan jag funderar även på om målen är tillräckligt högt satta och det kan ju vara roligt att få veta vad eleverna kommer att få lära sig. På några träffar har jag fått veta att numera håller man minsann inte på med årtal i historieundervisningen och eleverna behöver inte lära sig Hallands floder. Nähä, då vet jag vad de inte ska lära sig, men vad SKA de lära sig?
Eftersom dotterns mentor är lärare i svenska, så frågade jag vilka böcker som är obligatoriska för eleverna nuförtiden. (Jag minns att vi bland annat läste Voltaires Candide och Steinbecks Pärlan på min tid...)
Jag tror inte att dotterns lärare hade förväntat sig den frågan. Han gick på tomgång i ett par minuter innan han hade hämtat sig. Men då sade han att de under högstadiet skulle läsa ett antal klassiker, såsom Oliver Twist, Robinson Crusoe och Gullivers resor. Det tyckte jag lät alldeles utmärkt. Jag tycker att det är jätteviktigt att barn och ungdomar får bekanta sig med litterära klassiker. De är så väsentligt sammanlänkade med vår kultur.
- Gullivers resor har jag sett på film, sade tolvåringen.
Jodå, men Gullivers resor är något helt annat än en söt skildring av en jätte bland lilleputtar. Jonathan Swift var ingen barnboksförfattare, utan en misantrop.
Jag anser för övrigt att det är viktigt att eleverna får lära sig de klassiska bibliska berättelserna. Inte i första hand då utifrån den religiösa aspekten, utan därför att det är svårt att förstå klassisk konst och litteratur utan kännedom om de för dåtiden så välkända bibliska historierna.