Gud som trasmatta

Igår, på Alla Helgons Dag, var jag i kyrkan. Äldsta dottern är med i kyrkokören. Den kvinnliga prästen hade hängt upp en randig trasmatta framför altaret. Hon pekade på mattan och sade att nu ska jag tala om Gud.
Prästen berättade hur hennes mamma som barn skulle väva sin första matta. Hon ville bara ha med ljusa färger. Prästens mormor hade då sagt åt henne att även ta med mörka färger, men se det ville hon inte. Men när mattan var färdig såg hon att hennes matta inte var lika fin som mattorna som även innehåll de mörka ränderna.
Utifrån detta talade prästen om de ljusa och mörka stunderna som måste finnas i våra liv. Jag kan givetvis inte återge predikan, men jag tyckte att den var så fin. Tänk att det går att predika utifrån en trasmatta.
Och visst är det så att även de mörka stunderna behövs i våra liv för att vi till fullo ska uppskatta de ljusa.