Aniara

Så har det då äntligen blivit av. Jag har läst Harry Martinssons rymdepos Aniara. Den boken lär vara det främsta skälet till att han senare belönades med Nobelpriset i litteratur.

Jag är nog inte tillräckligt djup för att förstå verkets storhet. Det är en blandning av dikter med klassiska versmått, blankvers och rena nonsensverserna. Fast det här är ganska fint:


Det fanns ej längre några ljus att tända.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.