Du gamla, du fria

Det var riktigt skönt att läsa Liza Marklunds Du gamla, du fria efter att ha brottats med Ernst Brunners roman. Marklunds roman handlar om journalisten Annika Bengtzon, vars make kidnappas i samband med en konferens i östra Afrika.
Man får följa makens umbäranden som fånge varvat med Annikas försök att få honom frigiven och redaktionslivet på Kvällspressen.
Böckerna om Annika Bengtzon är alltid bra och Liza Marklunds språk är ledigt och lätt. Fast ibland kan det bli lite klyschigt, som när Annika ser på sin älskare och Marklund formulerar det: "Hon såg in i hans ögon och lät sig falla." Lite pigroman där eller?
Jag undrar även hur hon tänkte när Annika och hennes älskare endast har en pilot som inte talar svenska i sällskapet, flygplansmotorn dundrar och vi läser: "- Jag ångrar mig inte heller, viskade han i hennes öra över motordånet."
Men om ingen annan kunde höra och förstå vad de sade, varför skulle han då viska när han behöver överrösta en flygplansmotor?
Nog gnällt! Jag gillade den här Marklundsromanen också!