Boken handlar om den plikttrogne vågmästaren Anselm Eibenschütz, som i staden Zlotograd har till uppgift att kontrollera köpmännens måttstockar och vikter. En syssla som gör honom allmänt avskydd.
Hans liv är tämligen eländigt. Arbetet ger honom inga vänner och hans hustru, som han föraktar, bedrar honom. Ingen komedi direkt, men en fin och mänsklig bok. Det är synd att så få i Sverige verkar ha fått upp ögonen för Joseph Roths litteratur.
Hans språk är mycket uttrycksfullt, eller vad sägs om detta stycke, när Anselm Eibenschütz för första gången får se den vackra zigenerskan Eufemia Nikitsch.
När hon till slut kom fram till hans bord tyckte han att han först nu begrep vad en kvinna var. Han, som aldrig hade sett havet, såg hennes djupblå ögon och tänkte på havet. Han, som hade sett all möjlig snö, såg hennes vita ansikte och föreställde sig en fantastisk, överjordisk snö. Hennes svarta, mörklila hår förde tankarna till söderns nätter, nätter som Eibenschütz aldrig fått uppleva, nätter som han kanske hade läst om en gång eller hört någon berätta om. Hon satte sig vid hans bord, och det var som ett stort mysterium, som om den sällsamma snön och den fjärran natten hade tagit plats mitt emot honom. Han reste sig inte ens. Han visste mycket väl att man skall resa på sig för kvinnor, men för ett mysterium reste han sig inte.
I slutet av boken dyker Mendel Singer upp som en bifigur. Lustigt, eftersom Mendel Singer var huvudperson i Job. Men de finns i olika delar av världen och det borde därför inte vara samme person, så det verkar som om Roth bara retas lite med läsaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar