En av de mer förbigångna händelserna de senaste åren var att president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud för att övervaka och motverka antisemitism, Hanna Rosenthal, till Malmö för snart två år sedan. Besöket borde ha blivit en ögonöppnare, men har inte lett till någon djupare självrannsakan.
Forum för levande historia kartlägger förekomsten av främlingsfientlighet i Sverige, bland annat i sina intoleransundersökningar. Rapporten från 2009, ”Den mångtydiga intoleransen”, baserades på en attitydundersökning bland knappt 4 700 gymnasieungdomar. Rapporten fann att en negativ inställning till judar förekom i alla kategorier – både bland elever med låg- och högutbildade föräldrar, såväl i storstäder som i glesbygd, bland pojkar och flickor etcetera. 18,6 procent av samtliga elever befanns ha en negativ inställning till judar. En kategori skiljde dock ut sig. Bland elever som definierade sig som muslimer hade 55 procent en negativ inställning till judar.
Studien ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige”, utgiven 2006, byggde på enkätsvar från knappt 3 000 personer i åldrarna 16–75. Där fann man att 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer hyste ”en systematisk antisemitisk inställning”, jämfört med 5 procent totalt i populationen. Studien erbjöd också en förklaring: ”påverkan från den politiska kultur som präglar stora delar av arabvärlden och vissa andra islamiska länder. Detta är en politisk kultur i vilken antisemitismen i betydande grad är legitim och sedan decennier öppet har propagerats av i vissa fall regimer och i åtskilliga fall ledande medier och inflytelserika religiösa ledare och grupperingar.”
I nyligen utkomna ”Hakkorset & Halvmånen – Nazister i Mellanöstern” (Natur & Kultur 2014) skildrar Niclas Sennerteg, författare och journalist vid Borås Tidning, en alltför sällan undersökt aspekt av 1900-talshistorien. Åtskilliga känner givetvis redan till historierna om stormuftin i Jerusalem Haj Amin al-Husseini, palestinsk nationalistledare och sedermera Gruppenführer i SS, som samarbetade med Adolf Hitler och arbetade med att rekrytera frivilliga muslimer till Wehrmacht – med det gemensamma målet att utplåna judendomen. Sennerteg kan dock efter åratal av research berätta betydligt fylligare om hur intressena kunde sammanfalla.
Det är väl känt att prominenta nazister och människorättsförbrytare efter kriget sökte sig undan rättvisan till Sydamerika. Men en strid ström tyska officerare sökte sig också till arabvärlden, huvudsakligen till Egypten, Syrien och Libanon. Där var deras militära expertis eftersökt i uppbyggnaden av såväl säkerhetstjänst som krigsmakt, och där var deras ideologiska historik inte nödvändigtvis en belastning. Tvärtom kunde den antijudiska propaganda som utarbetats i Nazityskland lätt anpassas efter lokala behov. Tyskarna hamnade i en främmande men ändå bekant miljö. Arabdiktaturerna behövde dem, och gav dem sitt fulla skydd.
Med Hakkorset & Halvmånen har Sennerteg gjort något av en pionjärgärning – läsaren får närmast intrycket att det ligger lika mycket detektivarbete som historisk research bakom boken – så det är rimligen för tidigt att fastställa vilka slutsatser som ska dras om hur stort det Nazityska inflytandet har varit i Mellanöstern. Däremot är det klart att boken tjänar som en mycket rik fond för den som vill begripa även den samtida antisemitismen.
I Sverige ses antisemitism ofta som en reaktion på Israelisk krigföring. Denna syn är inte helt obegriplig (enligt statistiken blir antijudiska attacker och hatbrott vanligare under perioder då Israels krigsmakt är på fötter) men lägger skulden på offret och inte på förövaren. Vad Sennerteg illustrerar är att judehatet fanns i regionen långt innan Israel ockuperade Västbanken eller Gaza – ja, långt innan Israel ens existerade.
Att dessa djupt rotade värderingar skulle kunna följa med till Sverige borde inte förvåna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar