En smakebit på söndag - De dunkla butikernas gata

Dags för en smakebit på söndagen igen. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Jag läser just nu Patrick Modianos bok De dunkla butikernas gata. Modiano fick nobelpriset i litteratur 2014 och jag köpte den här boken på bokrean.

Boken handlar om privatdetektiven Guy Roland, som plågas av minnesförlust efter en mystisk olycka för femton år sedan. När hans chef går i pension beslutar sig Roland för att finna sin rätta identitet. Spåren leder honom till andra världskriget och till en man som arbetat på dominikanska legationen i Paris under det tagna namnet Pedro McEvoy. Ju längre efterforskningarna fortskrider och allt fler drag hos Pedro McEvoy avslöjas, desto mer börjar Guy Roland känna igen sig själv. Till sist vet han inte om det är sig själv eller Pedro McEvoy han efterspanar. Här kommer en liten smakbit:

Det var fullt med folk i baren och enda lediga platsen var en tom stol vid ett bord där det satt en japan med guldbågade glasögon. Han förstod mig inte då jag böjde mig ner för att fråga honom om jag fick slå mig ner, och när jag gjorde så tycktes han inte alls lägga märke till det.
Flera gäster, amerikaner och japaner, kom in i baren. De ställde sig, högljutt samtalande, mellan borden. Några av dem hade glas i handen och lutade sig mot stolarnas rygg- eller armstöd. En flicka satte sig till och med i knäet på en gråhårig man.
En kvart försenad kom Waldo Blunt in och satte sig vid pianot. Det var en liten fetlagd herre med hår som började glesna över pannan och tunna mustascher. Han bar en grå kostym. Först vände han på huvudet och svepte med blicken över alla borden och människorna som trängdes omkring dem. Han smekte över tangenterna med högra handen och började slå några ackord på måfå. Jag hade turen att sitta vid ett av borden närmast honom.
Han började spela en melodi - jag tror det var På kajerna i gamla Paris - men musiken dränktes nästan helt i sorlet av rösterna och skratten; inte ens jag som satt så nära pianot lyckades uppfatta alla tonerna. Han fortsatte orubbligt att spela, rak i ryggen och med böjt huvud. Det gjorde mig ont om honom: det hade säkert funnits en tid i hans liv då folk hörde på medan han spelade, tänkte jag. Sedan dess hade han antagligen vant sig vid det ständiga bruset av röster som kvävde ljudet av hans musik.