En smakebit på söndag - En man som heter Ove

Dags för en smakebit på söndagen igen. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Jag läser just nu Fredrik Backmans bok En man som heter Ove. 

Det är en bok om den egensinnige mannen Ove, som tycker att det ska vara ordning på saker och ting. Man ska dricka riktigt kaffe och ingen ska stå längre än 24 timmar på bostadsrättsföreningens gästparkering, för det står ju tydligt på skylten. Verktygen ska vara ordentligt sorterade och man ska köra Saab. Han är en vresig man, som alltid håller hastighetsgränserna. Här är en smakbit:

Idag hann han inte ens två kilometer innan en svart Mercedes lade sig på en underarms avstånd bakom Saaben. Ove signalerade med bromsljusen tre gånger. Mercedesen blinkade upprört med helljusen tillbaka. Ove fnös åt backspegeln. Som om det var allas plikt att kasta sig ut i vägrenen så fort de där behagade besluta sig för att hastighetsgränser inte gällde just dem, va? Ove flyttade sig inte. Mercedesen helljusblinkade igen. Ove sänkte farten. Mercedesen tutade. Ove sänkte farten lite till. Mercedesen tutade högre. Ove sänkte farten till 20. När de närmade sig ett backkrön körde Mercedesen om med ett vrål. Mannen i den, i 40-årsåldern med slips och vita sladdar hängandes från öronen, räckte upp långfingret åt Ove genom rutan. Ove besvarade gesten så som alla 59-åriga män med ordentlig uppfostran gör: han knackade sakta sin pekfingerspets mot tinningen. Mannen i Mercedesen skrek så att saliven stänkte på insidan av rutan, tryckte på gaspedalen och försvann.
Två minuter senare kom Ove fram till ett rödljus. Mercedesen stod längst bak i kön. Ove blinkade med helljusen åt den. Han såg hur mannen i den knyckte på nacken så att den vita plastsladden flög mot instrumentbrädan. Ove nickade nöjt.