Inferno

Titel: Inferno
Författare: Dan Brown
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2013)
Antal sidor: 542

Inferno - den senaste i raden av Dan Browns böcker. Som jag tidigare konstaterat är Dan Brown inte den som ändrar ett vinnande koncept. Harwardprofessorn Robert Langdon far omkring i ett rasande tempo för att tolka symboler och rädda världen, hela tiden jagad av beväpnade män och kvinnor.
Fantasi lider han inte brist på och boken är helt klart spännande. Det är nästan så att jag blir lite andfådd när jag läser, för tempot är högt. Detta trots att det mesta av de 542 sidorna utspelar sig under ett enda dygn.
Jag blir aldrig riktigt besviken när jag läser Dan Browns böcker. De är spännande, fantasirika och underhållande. Däremot är språket undermåligt. Det är kiosklitteraturspråk med människor som "flämtar" när något händer eller "visslar till." Har någon av er träffat någon i verkliga livet som avger en visselsignal när något speciellt händer? När jag läser meningar som "Han granskade Langdon med ett väl inövat lugn, men Langdon uppfattade ändå faran som låg på lur djupt inne i ögonen", då stönar jag bara.
En liten detalj förvånade mig förresten. Brown är väldigt noga med detaljbeskrivningar och berättar mängder av trivia från de katedraler och museer hans romanfigurer besöker. Men när en bil rullar fram med ett rött kors på vit botten, då tror Langdon av förklarliga skäl att bilen kommer från Röda Korset. Dock kommer han på att bilen kommer från schweiziska konsulatet, som använder samma symbol. Men det tror jag inte alls. Schweiz har ett vitt kors på röd botten. När Henri Dunant grundade Röda Korset tog han sitt lands flagga och vände på färgerna. Det borde Brown ha vetat.
Sammanfattningsvis är detta en bok för alla som gillar Dan Brown. Men jag tycker definitivt inte att den når upp i samma klass som Da Vinci-koden och Änglar och demoner.