Tematrio - Minnesvärda mammor

Lyrans Noblesser har en tematrio, som denna gång handlar om minnesvärda mammor. Så här skriver Lyran: Så här dagen efter Mors Dag är väl temat givet - Minnesvärda Mammor. I litteraturen finns ju allt från de bullbakande drömmammorna till skrämmande mardrömsmorsor. Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen!

Det där var ett roligt tema! Nog finns det väl mammor så det räcker i litteraturen :)

Jag börjar med Harriet i nobelpristagaren Doris Lessings bok Det femte barnet.
David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...
Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.
Alla vill att familjen ska sätta Ben på institution, men Harriet klarar inte av det. Det är ändå hennes barn. Hon kämpar för att behålla Ben, fastän det går ut över hela hennes övriga familj.
Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när man är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. 

Den andra mamman får bli Constance Winterson. Boken är Jeanette Wintersons självbiografiska Det finns annan frukt än apelsiner.
Jess växer upp i en adoptivfamilj, där mamman är synnerligen aktiv och bestämd pingstvän. Jess är hennes stora hopp. Flickan ska bli missionär. Uppstår det några konflikter, kan man ju alltid ta en apelsin...
Allt går dock inte som man har tänkt sig. Jess inser att hon är lesbisk och inleder ett förhållande med en annan ung flicka.
Adoptivmamman har givetvis ingen förståelse för detta. "Varför vara lycklig när man kan vara normal?"

Den tredje mamman jag har valt är Ingeborg Balzar i Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg. 
Det fanns nog inte en enda vettig person i boken. Ingeborgs son Kurt älskar sin mamma och kan inte tänka sig att gifta sig så länge mamman lever. (Hur sjukt är inte det?) Men han får ändå ihop det med mammans väninna, en narcissistisk skådespelerska. 
Ingeborgs dotter Sussi gör inte mycket väsen av sig. Hon är olycklig i största allmänhet. Hennes fästman, Louis de Lorche, är en svag ynkrygg som tycker att "allt är lika bra." Honom förälskar sig fru Ingeborg i. Och så har vi då hembiträdet, Tysta Marie, som går omkring hela dagarna och mumlar för sig själv.
Man kan väl lugnt säga att den dominanta Ingeborg Balzar inte är bra för sina barn. Ytterst motvilligt lämnar hon över företaget till sonen Kurt och själv är hon förälskad i den tilltänkta mågen. Det kan bara inte gå bra.