Om icke vetekornet

Titel: Om icke vetekornet
Författare: Ngũgĩ wa Thiong'o
Förlag: Corona (1982)
Antal sidor: 248

Ibland blir man inte riktigt klok på om man tycker att den bok man just läst var bra eller inte. Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong'o är en sådan bok för mig.
Eller hur ska jag formulera det? Boken är mycket välskriven (även om det svenska förlaget missat en del korrekturläsning), men jag har ibland svårt att hänga med. Möjligen beror det på att personerna i boken har afrikanska namn som jag inte känner igen och därför har jag svårt att skilja dem åt. Vem är vem av Kihika, Karanja och Kohinandu? Är Mbugua man eller kvinna?  Och vem är Muhoya?
Men trots svårigheten (åtminstone för mig) att hålla koll på allting, så är boken läsvärd. Den handlar om Kenya vid tiden för självständigheten. Mau mau-rörelsen hade fört ett blodigt krig mot den brittiska kolonialarmén. Ett krig som britterna vann militärt, men som fick den brittiska hemmaopinionen att vända sig mot det brittiska kolonialväldet i Östafrika.
Det är dock inte den politiska utvecklingen som är temat för boken, utan det handlar om vanliga kenyaner som ibland hamnat på olika sidor. En del har suttit i britternas koncentrationsläger och torterats medan andra tillhört den av britterna organiserade milisen. Några uthärdade allt, medan andra förnedrade sig.
Som bokens baksidestext karakteriserar boken: Ett bondedrama om revolt, skuld och försoning.
Ngũgĩ wa Thiong'o nämns ofta som en tänkbar nobelpristagare.

I Kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 17: Läs en bok av en afrikansk författare.