En smakebit på söndag - Allt jag inte minns

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Allt jag inte minns  och är skriven av Jonas Hassen Khemiri.

Khemiri är ju en mycket omskriven och hyllad författare, men det är inte förrän nu jag har sett till att köpa en av hans böcker. Han belönades 2015 med Augustpriset för just romanen Allt jag inte minns. 

Så här står det på omslagets baksida: "Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvina Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar."

Smakbiten kommer från sidan 22:

När Hamza kom tillbaka förändrades stämningen i köket. Folk höll sina glas närmare sina kroppar.
- Redo? frågade jag.
- Knullar bögar i skogen? sa han.
- Varför knullar bögar i skogen? frågade Samuel.
- Äh, det är ett fucking ordspråk, sa Hamza. Läs en bok så slipper du skina med din okunskap.
Hamza och jag drog, jag märkte vilket humör han var på, han hade något i kroppen, det skulle bli en lång kväll. Jag hade rätt, innan kvällen var slut hade det hänt vissa grejer, jag kan inte gå in på exakt vad, men jag backade honom, jag svek inte, jag hade sagt att jag skulle vara med honom hela vägen och jag var det, jag hade hans rygg, lojal som en mongol. Men på vägen hem lovade jag mig själv att trappa ned och försöka hitta ett nytt sätt att betala hyran.

Vindsjälar

Titel: Vindsjälar
Författare: Mons Kallentoft
Förlag: Månpocket (2015)
Antal sidor: 286

Mons Kallentoft är en hyllad författare tror jag mig ha förstått. Det var därför med förväntan jag började läsa hans Vindsjälar. Men ack vad jag blev besviken.

Han har bland annat fått beröm för sitt språk, vilket jag finner fullkomligt obegripligt. Det är ofta korta, avhuggna meningar som antingen saknar subjektet eller predikatet.

På många ställen låter författaren oss få veta vad personerna tänker. Det är inte helt ovanligt. Men han låter oss veta vad nästan alla personerna tänker. Det gör att det är svårt att veta vem som egentligen berättar historien.

Riktigt eländigt tycker jag det är när mordoffret då och då tittar fram och berättar om hur han letar efter sin fru. Skulle kunna vara okej i en fantasybok eller en spökhistoria, men en vanlig deckare med poliser som försöker lösa ett mordfall? Nä, då tycker jag faktiskt att liken ska tiga still!

Dessutom händer det att Kallentoft mitt i ett stycke där vi följer en persons tankar plötsligt byter till en opersonlig berättarröst. Här är ett exempel där Yngve har märkt att polisen är på väg och vi följer först hans tankar:

En annan bil nu, men det är de där poliserna som kommer. De går mot dörren och de vet att jag har ljugit för dem, vet vad advokat Strandkvist har berättat för mig, och jag har inget alibi. Och när de två poliserna närmar sig ytterdörren höjer Yngve hagelgeväret, men sänker sedan vapnet igen.

Intrigen är jag inte heller så förtjust i. En gammal man har hittats mördad på ett äldreboende som ägs av en sliskig riskkapitalist. Det är uppenbart att Kallentoft tycker mycket illa om privata vårdboenden, och denna hans åsikt får han gärna ha. Det går att skriva långa välformulerade debattartiklar kring detta. Men när han gör en skönlitterär bok av det hela och denna fråga hela tiden genomsyrar texten, då blir det till slut för mycket.

Kallentoft tror jag inte jag kommer att bry mig om att läsa igen.

Ett bokpaket till

Igår ramlade det in ett bokpaket igen. Även detta hade jag beställt. Det är Marlen Haushofers Väggen. Anledningen till att jag köpte den var att jag läst mycket positivt om den på någon eller några bokbloggar.

Bokpaket

Ett par bokpaket har trillat in i brevlådan. Inga överraskningar, för jag har själv beställt dem. Jag har blivit nyfiken på dem efter att ha läst om dem på andra bokbloggar. Tänk vilken betydelse bokbloggarna kan ha för vårt läsande.

Bokpaketen innehöll Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns och Grazia Deleddas Elias Portolu. Den sistnämnda boken ser ut som på bilden uppe till höger. Tryckt 1929 och nu inköpt av mig från ett antikvariat. Den hade jag garanterat inte köpt om jag inte hade läst om den på Mrs Calloways blogg A Room Of My Own. Grazia Deledda erhöll Nobelpriset i litteratur 1926. Hon var den andra kvinnan att erhålla priset. (Den första var givetvis Selma Lagerlöf.

Veckans ord på R

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är R.

rak
I alla tider har det nog funnit människor som inte känt sig tillfreds med tillvaron, och därför har sökt sig till en miljö där det ges enkla och raka svar på vad som är livets mening. I moderna tider kan det handla om att rösta på Donald Trump eller ge sig ut på jihad och kämpa mot de otrogna. Det var kanske inte annorlunda för tusen år sedan.
Gerpla - en kämpasaga är en bok av den isländske nobelpristagaren Halldór Kiljan Laxness. Den är på många sätt annorlunda än böcker jag är van vid. Den handlar om några islänningars liv och strävan efter ära vid tiden för kristendomens spridning i norra Europa.
Det är lite svårt att hålla reda på vilka de olika personerna är, för nästan alla har namn som börjar på Thor...
Mitt intryck är att Laxness ofta är satirisk i boken. Åtminstone hoppas jag att han är det. Människorna är grymma och ofta tämligen enfaldiga. Hans beskrivning av påvedömet och dess präster handlar mest om hur de försöker få in rikedomar till kyrkan. De isländska kämparna söker förtvivlat efter en konung som de kan tjäna. De vill inte leva tillsammans med fru och barn, utan vill hellre mista livet på slagfältet, utan att egentligen ha en aning om vad kriget handlar om.


regna
I Första Moseboken blir Noa tillsagd av Gud att bygga en ark åt sig och sin familj och dessutom en hane och en hona (i vissa fall fler) av alla djurarter.
Och det var väl tur, för sedan börjar det regna. Regnet håller i sig i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Hela jorden står under vatten och alla människor och landdjur som inte är med i arken dränks.

rolig
Det finns en hel del utmaningar som jag deltar i och jag märker att jag återanvänder en del svar, men det kan inte hjälpas. Här nämner jag ånyo Blå tummen av Herman Lindqvist.
Det är en samling kåserier, och den är hur rolig som helst. Tycker jag i alla fall. Han har en sådan härlig, torr humor och det gillar jag.
I boken finns bland annat en liten guide om hur svenskar beter sig. Han har tagit den från en lista som engelsmän och amerikanare som bott i Sverige några år har totat ihop. Här är ett axplock.

Du förstår att du bott i Sverige länge då:

• Du omedelbart associerar torsdag med ärtor och pannkaka.
• Fredag eftermiddag genast för tankarna till Systembolaget.
• Du accepterar att du måste köa för att få ett könummer.
• Du förstår att uttrycket "Jag har inget hemma" betyder att han som talar inte har någon sprit hemma.
• Din tambur liknar alltmer en skoaffär.
• Du har varit förlovad i fyra år men har inte en tanke på bröllop.
• Du möter bekanta på stan som också bär på en mugg innehållande välling med svag kaffedoft, så kallad caffe latte.
• Alla dina vänner har samma åsikter som du.
• Det är skönt att vara ifred. Paradiset är att slippa se en enda människa på semestern.
• Den enda anledningen till att åka till Åland är den billiga maten och drycken ombord. Givetvis går du aldrig ens i land på Åland.
• Du bryr dig verkligen om vem som vinner "Idol" och "Let's Dance" på TV.
• Du mycket väl kan ha sandaler med sockor i.
• Du äter sylt till kötträtter.
• Du tycker det är helt normalt att cykla i snöväder.

rovdjur
Lejonet är ett rovdjur. Då kan det väl passa att välja Camilla Läckbergs Lejontämjaren, trots att jag inte var så förtjust i boken.
Upplägget är det samma som i hennes tidigare böcker. Tillbakablickar som ska leda fram till förklaringen till de mord som sker i Fjällbacka.
Den här gången listade jag ut en del av svaret tämligen tidigt. Man börjar kanske känna igen fru Läckberg. Men visst är hon bra på att bygga upp en spännande intrig.
Det jag dock tycker är motbjudande är hennes märkliga fascination av det allra vidrigaste våld. Det jag nu skriver är ingen spoiler, för det förekommer redan tidigt i boken. En flicka som varit försvunnen återfinns på ett märkligt vis. Det visar sig att hon blivit berövad sina ögon, sin tunga och sina trumhinnor.
Det är inte första gången Camilla Läckberg skriver om riktigt brutalt våld, men den här gången tycker jag att hon har satt ett personligt rekord, och det säger jag inte som något beröm.
Hon borde faktiskt kunna skriva sina böcker utan detta sinnessjuka våld. Tacka vet jag Agatha Christie...

röd

Det finns många böcker som passar, men det blir återanvändning igen. Jag väljer Viveca Lärns Vi ses vid Röda Sten. En rolig bok, som var den första boken av Viveca Lärn som jag läst. Hon skriver lättsamt och med en stor portion humor. Jag älskar till exempel det här lilla stycket, där huvudpersonen Judit funderar över det faktum att hon snart ska fylla fyrtio. Hon promenerar nerför Avenyn.

- Flytta på dig, kärring! ropade en kille som kom susande förbi Seven Eleven på gröna inlines.
Judit vände sig om men hon kunde inte se någon kärring över huvud taget. Det var egendomligt.
En annan som saknar självinsikt var gäller den egna åldern är Judits vän Dennis. Han bestämmer sig för att sluta supa, och tar på sig träningskläder och ger sig ut att jogga.
Hans kondition var anmärkningsvärt god. Han hade fått en stor fläck fram på tröjan och kände också svetten rinna mellan skulderbladen.
Tvu unga mammor som sköt var sin barnvagn framför sig stirrade på honom vid Mariaplan. Han gav dem en lång blick. Han kanske var rätt snygg ändå.
Bakom sig hörde han dem fnissa. De undrade nog om han var ledig.
Dennis kände sig i form.

Dagens visdomsord 2016-10-26

Drömmar är ofta det skönaste i livet och den som inte kan drömma och vars själ inte drömmar sig bort i fjärran, han kan inte heller bli något stort. (Gustav Stresemann)

Tematrio - Höga berg och djupa dalar

Lyrans Noblesser har en tematrio, som denna gång handlar om höga berg och djupa dalar. Så här skriver Lyran: Jag läser just nu en helt underbar roman som utspelar sig i en avlägsen bergsby och denna inspirerade till veckans, sannolikt rätt svåra, tema. Berätta om romaner eller andra texter som innehåller höga berg och djupa dalar. Temat kan tolkas både bokstavligt och bildligt.

Jag måste väl få börja med en av Khaled Hosseinis böcker. Och bergen svarade av Khaled Hosseini är en helt fantastisk bok. Det är en berättarkonst utöver det vanliga. Den unge Abdullah tar hand om sin syster Pari, men de båda skiljs åt vid mycket unga år. En lång vandring över bergen till en stad slutar med att systern lämnas till ett barnlöst par. Sakta får vi veta allt mer om vad som händer dem och andra gestalter i boken, men det är inte en enkel resa. Vi får följa olika personer, som på ett eller annat sätt är inblandad i händelserna och får därför helt olika perspektiv.
Hosseini är amerikan, men han är född i Afghanistan, och det är i Afghanistan som hans böcker utspelar sig. Han fängslar läsaren från den första sidan till den sista. Inledningskapitlet, som är en saga som Abdullahs och Paris far berättar för sina barn, visar sig ge en bakgrund till det som sedan händer i deras egen familj, fast man först inte inser det.

Floden mellan bergen är skriven av kenyanen Ngugi wa Thiong'o. 
Två gikuyustammar i Kenya under den brittiska kolonialtiden strider sinsemellan om värdet av gamla traditioner kontra det nya västerländska inflytandet. Konflikten markeras geografiskt av floden som rinner i dalgången mellan samhällena som ligger bland bergen. Ett älskande par från vardera sidan försöker överbrygga klyftan, något som resulterar i en tragedi.
Detta är en riktigt bra bok, som ger ett afrikanskt perspektiv på vad som händer när kolonisatörer tar marken från dem som ägt den i många generationen samtidigt som de vill påtvinga "infödingarna" europeisk religion och europeiska värderingar.
Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att acceptera kvinnlig omskärelse (könsstympning), men det är ändå oerhört intressant att läsa det afrikanska perspektivet. En infödd kristen pastor predikar straffdomar över dem som låter omskära sig (gäller både pojkar och flickor) eftersom den som kristnat honom sagt att det är syndigt att göra det. Men hans dotter går emot honom och kräver att bli omskuren. Hon vill bli kvinna och hon vill göras vacker.
När det blir konflikt mellan stammens traditioner och kolonisatörernas religion, så blir det viktigt att försvara det gamla till varje pris.

Man kan ha många åsikter om Jan Guillou. För den som tycker att ödmjukhet är en dygd, så är väl den mannen inte något föredöme. Men det kan inte hjälpas. Han har en förmåga att skriva fängslande böcker. Jan Guillou håller ju på med en bokserie om "det stora århundradet", det vill säga 1900-talet. Den första boken i serien heter Brobyggarna. Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge där han bygger stora broar mellan norska berg, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Veckans ord på Q

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Den här gången är det extra svårt eftersom veckans bokstav är Q. Därför har Linda lagt in några livlinor.

queer
Jag har en känsla av att queer-teorier är sådant som får människor som säger "hen" att gå igång. Inte riktigt min grej. Men ordet får mig att tänka på en bok där det finns andra som inte alls skulle vilja diskutera sådana saker.
Jag läste nyligen Tomas Erikssons bok Missionären i Lekeby. Nyutexaminerade läraren Håkan Ågren flyttar till en liten ort i Närke, där han ska försöka tillämpa sina nya pedagogiska kunskaper.
Det umgänge han får är inte det han är van vid. Det är grabbar som snusar och dricker brännvin och som med bestämdhet vet att alla stockholmare är bögar och fjollor. Inget utrymme för queeranalyser där inte.

quisling
Här går mina tankar till Jan Guillous bok Att inte vilja se. Handlingen utspelar sig under andra världskriget, och där fanns många som likt Vidkun Quisling i Norge var beredda att verka för främmande makt.
Boken är fjärde delen i Guillous romansvit om Det stora århundradet, det vill säga 1900-talet.
Jag är mycket förtjust i den här serien, där vi får följa familjen Lauritzen. Den här delen utspelar sig under andra världskriget. Kriget splittrar familjen. En familjemedlem tillhör ett elitförband inom SS, medan en annan deltar i den norska motståndskampen.
Bröderna Lauritzen hoppas på en tysk seger i kriget. Inte för att de är nazister, för det är de absolut inte, utan för att de känner en stark samhörighet med den tyska kulturen och dessutom har nästan hela familjeförmögenheten låst i tyska fastigheter.
Titeln syftar naturligtvis på oviljan att inse vilket utrotningskrig nazisterna ägnade sig åt. Boken har kritiserats av historiker, som menar att det visst var känt att judar dödades i stor skala, och att Guillou därför ger en felaktig bild av hur man i Sverige såg på kriget.
Jag tror att det är en feltolkning. Det handlar om att inte VILJA se. Hur lätt är det inte att förneka fakta som talar emot den egna världsbilden. På samma sätt som många vägrade inse vilken brutal mördarregim som styrde i Moskva.

qigong, eller annan avslappning eller annat kinesiskt...
Jag kan inte skryta med att ha ägnat mig åt qigong eller någon annan avslappning. Inte heller vet jag någon bok som handlar på detta. Därför använder jag mig av räddningsplankan, nämligen en bok med kinesiska dikter som jag läste tidigare i år.
Boken Det förtätade ögonblicket - Tolkningar av T'anglyrik kom till mig av misstag. Jag köpte en bok av Kawabata på Tradera, men fick av misstag denna bok istället. Allting ordnade sig. Jag fick rätt bok till slut, men säljaren lät mig behålla den här boken som plåster på såren.
Akademiledamoten Göran Malmqvist är väl författare till boken. Han håller en lång lärd utläggning om hur den kinesiska poesin utvecklats genom århundradena. Samtidigt är det också en bok med dikter av kinesiska poeter under T'angdynastin (618-906). Dessa tycker jag också bör ses som författare till boken, även om det gått mer än ett årtusende sedan de levde.
Malmqvist väljer att i boken återge dikterna i fyra former. Först med kinesiska tecken, därefter på kinesiska med latinska bokstäver, sedan en ordagrann översättning som blir svårtydd för oss som saknar Malmqvists expertkunskaper, och slutligen Malmqvists tolkning av dikten. Det är denna fjärde version som jag har möjlighet att ta till mig.
Det är vackra dikter, som både kan innehålla naturlyrik och kärlek.

q-märkning, verkar vara det samma som k-märkning. Något kulturellt som ska bevaras.
Oftast är det väl byggnader och stadsmiljöer som q-märks. Men om jag får tänka fritt och får q-märka något annat så är det våra bokhandlar. Det känns som att de stampas ut i en förfärlig takt. Allt fler köper sina böcker på nätet. I värsta fall går de in i en bokhandel för att få hjälp att välja ut böcker och sedan går de därifrån för att näthandla. Man vill ha servicen, men vill inte betala för den. Det kommer på sikt att innebära att affärerna försvinner. Möjligen blir det kvar några butiker som bara säljer bästsäljare, men ingen "smal" litteratur. Så ginge det, skulle jag besluta om q-märkning av bokhandeln.

quorn, eller något annat vegetariskt eller varför inte någon annan matkoppling.

Visst borde man vara hälsosam och dessutom tänka på ett hållbart livssätt. Quorn kan säkert vara till hjälp för att mätta hungriga utan att för den skull öka köttproduktionen. Men jag är ju så förtjust i kött. Och snart är det jul, då man kan få frossa i julmaten. 

Jag tänker på Fritiof Nilsson Piratens bok Bock i örtagård och hans beskrivning av smörgåsbordet. Detta är bara ett litet utdrag:

Utefter brännvinsglaserna radades de salta sakerna: sju sorters sill, ansjovis i magnumburk, sardeller i kvartskista, kallt stekt fläsk och fågelbon. Följde så ålen, rökt, halstrad eller kokt i gelé. Och därefter fogades fat till fat, assiett till assiett som bitar i en inläggning, där ljusgröna garnityrblad, äggröra, gurkor och vita gurkor, rödbetor, sillsallat, röda ostar och ostar i stanniol bildade det granna inslaget i den mera färgtama massan av kallskuret, grisfötter, sylta på kalv och sylta på svinhuvud, korvar, köttbullar och hackbiffar med lök. ------- Hovmästaren jämförde sitt fickur med väggklockan. Hotell Horn var redo att mottaga supégästerna. Och de kommo i flock.

Dagens visdomord 2016-10-19

När det handlar om husligt pedanteri som strykning, städning och polerade golv säger jag som Pippi Långstrump: Herregud, det är ju världsliga saker. (Karin Söder)

Tematrio - Öar

Lyrans Noblesser har en tematrio, som denna gång handlar om öar. Så här skriver Lyran: Jaha. Det var ju meningen att dagens tema skulle handla om en Nobelpristagare, typ en syrisk eller koreansk poet eller en kenyansk eller japansk romanförfattare. Inte en amerikansk låtskrivare. Så därför får det bli ett lite improviserat tema istället, inspirerad av något vi talade om på jobbet idag. Berätta om en bok/berättelse som utspelar sig på en ö. Bebodd, eller ej.

Jag tar för givet att Lyran menar att vi ska berätta om tre böcker och utgår från detta.

Håkan Östlundhs Inkräktaren är en riktigt otäck historia. En familj med två små barn återvänder till sitt hem efter en månads semester. Huset har varit uthyrt och när de kommer hem är inte allt som det ska. Bland annat hittar de ett foto där ögonen stuckits ut på alla familjemedlemmarna.
Det blir snart fler hot, och det blir hur förfärligt som helst.
Historien utspelar sig på Sveriges största ö - Gotland. Där finns Östlundhs polis Fredrik Boman, som får försöka lösa fallet.

Agatha Christies Tio små negerpojkar utspelar sig på Negerön (Nigger island.) Tio personer har blivit inbjudna till ön. I huset finner de tio små statyetter föreställande negrer utifrån ramsan Ten little niggers. Precis som i ramsan dör den ena personen efter den andra och dödssätten överensstämmer med ramsan.
Detta är en bok som sålts i över 100 miljoner exemplar!

Och för att fortsätta med otäckheter avslutar jag med Flugornas herre. Den boken skrevs av nobelpristagaren William Golding. Namnet kommer från Bibelns Beelsebub, som har tolkats som just flugornas herre. Golding fick hjälp att nobelpristagaren T S Elliot att komma på namnet. Se där blev det lite nobelpristagare i alla fall.
Boken handlar om en grupp barn som efter en flygkrasch hamnar på en obebodd ö. Efter hand försvinner den tunna fernissan av civilisation och deras tid på ön blir skräckfylld med kamp på liv och död.

En smakebit på söndag - Vindsjälar

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken som jag ska börja läsa nu heter Vindsjälar  och är skriven av Mons Kallentoft.

Smakbiten i denna pocketutgåva är hämtad från sidan 9:

Tove andas. Går Drottninggatan fram. Njuter av den varma sommarluft som fyller hennes lungor.
Sekelskifteshusens fasader liknar kulisser av sand i det nyvakna solljuset.
Klockan är bara kvart över sex.
Hon borde vara trött men är det inte.
Kroppen är vaken, huvudet likaså, och musklerna känns friska, som om hela hon hade aptit på dagen, den hunger en människa bara känner när hon vet att hon ska göra något som har betydelse för någon annan.
Det finns ingen kyla i luften, så hon fryser inte trots att hon bara bär en tunn sommarklänning. Det har varit varmt denna sommar. Och soligt. Men inte lika sinnessjukt varmt som sommaren får några år sedan. Hon orkar inte tänka på vad som hände den sommaren. Har lagt det bakom sig.

ru

Titel: ru
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2011)
Antal sidor: 154

Kim Thúys bok ru vann jag i en tävling. Det gläder mig, eftersom jag nog aldrig hade skaffat den annars och då hade jag missat en läsupplevelse.

Kim Thúy lämnade Vietnam som båtflykting 1978 då hon var tio år gammal. Idag är hon bosatt i Montreal med sin make och deras två barn. Hon har arbetat som översättare och krögare.

Detta är en annorlunda bok. Det är inte en löpande text, utan det är korta berättelser med glimtar från hennes liv. Så korta att de ibland i denna pocketbok bara fyller en halv sida.

Det tog ett tag för mig att vänja mig vid berättarstilen. Ibland hänger en berättelse ihop med berättelsen före, men inte alltid. Ibland är hon i Saigon, ibland i Hanoi, ibland i Montreal och så vidare.

Men snart blev jag alltmer fascinerad av hennes berättelser. Språket är vackert och målande och man får ta del av både glädje och smärta som hon upplevt. Familjen förlorade allt, men kunde skapa ett nytt liv i Nordamerika.

I Kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 11: Läs en bok med ett träd på omslaget. (Jag bestämde mig för att det är träd man ser längst ner.)

Veckans ord på P

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är P. 

partner
Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes är välkända, och de har filmatiserats ett antal gånger. I böckerna är det hans partner doktor Watson som är berättaren. Det är han som nedtecknar berättelserna. En lustig sak är att inte i någon av böckerna säger Sherlock Holmes de kända orden "elementärt min käre Watson"!

pensionär
Jag kommer omedelbart att tänka på Catharina Ingelman-Sundbergs bok Kaffe med rån.
Boken handlar om ett gäng pensionärer på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlad. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.
Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."
Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan.

pris
Det blir Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist.
Alla bor inte i storstan och alla är inte så sofistikerade. Som de båda bröderna Henning och Albert, som bor tillsammans som de alltid har gjort, bara en liten bit från barndomshemmet.
Tiden har stått stilla. Allt de båda bröderna begär av livet är en korvbit att lägga på smörgåsen och så naturligtvis en pris snus.
När det öppnas ett hem för kvinnliga missbrukare i barndomshemmet blir de förstås oroliga. Oron får dem att vanka oroligt i rapsfältet och spotta snus. Det blir upptakten till en invasion av både ufologer och malmletare.
De båda bröderna är helt omedvetna om att de själva är orsak till det mesta av alla konstiga saker som sker kring deras hem.
Boken är rolig och det bästa är att jag är övertygade om att det finns sådana här personer som de båda bröderna i verkliga livet. När storstadsborna twittrar, dricker latte och går på spa finns det alldeles riktiga människor kvar där ute.

publik
Boken Gatukatten Bob beskriver ett mycket annorlunda människoöde (och kattöde). Gatumusikern James Bowen har fått en träningslägenhet medan han försöker bli av med sitt drogberoende. Då träffar han på en skadad, röd gatukatt, som fullständigt förändrar hans liv.
Han ger katten namnet Bob. Katten visar sig vara osedvanligt intelligent och snart är de båda oskiljaktiga. James tar hand om Bob, och detta att han för första gången är ansvarig för någon annans välbefinnande gör att han blir mer motiverad än någonsin att reda upp sitt liv.
Livet är inte lätt för James, för han har hela tiden kravet på sig att varje dag få ihop pengar för att klara överlevnaden för sig själv och Bob. När han säljer en tidning eller uppträder som gatumusikant för att tjäna pengar är det Bob som drar till sig en större publik.
James Bowen skriver sålunda om sitt eget liv tillsammans med Bob, och det är en både roande och rörande berättelse.

pärla 

När jag gick i skolan ingick det att läsa nobelpristagaren John Steinbecks Pärlan. Fiskaren Kino finner en jättestor pärla, och han börjar drömma om ett nytt och bättre liv. Men onda män förföljer honom för att stjäla den från honom.

Det fanns en tid...

Det fanns en tid då man, när årets Nobelpristagare i litteratur hade offentliggjorts, kunde bege sig till bokhandeln eller biblioteket för att få ta del av pristagarens verk. Jag minns den tiden väl. Den sträckte sig till 2015. I fortsättningen hänvisas man väl till Spotify!

Men... men??? men???!!!

Nog för att det talats om att det var längesen en amerikan hade fått Nobelpriset i litteratur. Det har kallats mobbning ända sedan Horace Engdahl totalsågade den amerikanska litteraturen.
Men då har ju namn som Philip Roth och Joyce Carol Oates nämnts.
Bob Dylan? Jag fattar absolut ingenting!

Säg att det blir Ngugi wa Thiong'o

Säg att det blir Ngugi wa Thiong'o. Snälla...

Dagens visdomsord 2016-10-12

Ett brev kan vara en fågels vingslag som startar en lavin, en lavin av glädje men också av ödeläggelse. (Zenta Maurina)

Tematrio - Alternativa Nobelpris

Lyrans Noblesser har en tematrio, som denna gång handlar om alternativa nobelpris. Så här skriver Lyran: På torsdag får vi veta vem som tilldelas Nobelpriset 2016. Men vi kan väl passa på att dela ut lite egna priser, eller hur? Vilken levande barnboksförfattare vill ni ge ett "Nobelpris"? Vilken svensk levande författare vill ni ge ett "Nobelpris"? Och vilken levande nordisk författare vill ni ge ett "Nobelpris"?

Om barnboksförfattare även får inkludera dem som skriver ungdomsböcker, så tilldelar jag nobelpriset i kategorin barnboksförfattare till J.K.Rowling "för att hon i sina böcker förenar det djupt mänskliga med det förtrollande fantasifulla."

Nobelpriset i kategorin svensk levande författare tilldelas Torgny Lindgren "för att han med stor kunskap och med stor litterär bredd förmått levandegöra såväl bibliska motiv som händelser hämtade från hans hembygd."

Tyvärr får jag passa på den tredje frågan, för jag kan inte komma på någon nu levande nordisk (icke-svensk antar jag) som jag har läst. Utom Mark Levengood, men hans "Gamla tanter lägger inte ägg" räcker kanske inte riktigt till ett "nobelpris".

Missionären i Lekebruk

Titel: Missionären i Lekebruk
Författare: Tomas Eriksson
Förlag: Blue Publishing (2014)
Antal sidor: 375

Missionären i Lekebruk är en bok som jag vann i en utlottning. Så här lyder baksidestexten:
"Sommaren 1974 bestämmer sig den nyutexaminerade läraren Håkan Ågren för att flytta från Stockholm till Lekebruk i Närke. Där, i det lilla samhället, tror han att han ska få möta människor som är vänligare, mjukare och mer jordnära än den han träffar i storstaden, och att hans pedagogiska ådra ska få blomma ut.
Han kunde inte ha mer fel.
För i det brutala brukssamhället i Lekebruk möter han nepotism, homofobi, en aggressiv motvilja mot förändringar och ett förakt för nollåttor.
Håkan är en vek kille, mer van vid stillsamma samtal vid borden på Stockholms kaféer än vid att dricka hembränt ur dunk, höra motocross eller slåss med raggare på parkeringen utanför en logdans.
Håkan kämpar, emellanåt inte utan framgång, men dras obevekligt mot sin undergång."

I början tyckte jag boken var riktigt rolig. Man fick känna på kulturkrocken mellan inkrökta nollåttor som tror att de står för all bildning och kultur och som föraktar vanligt folk utanför tullarna och brukssamhället där det handlar om hembränt och dansbaneragg och där folk ser på stockholmare som bögar och allmänt onyttiga människor.

Tyvärr förlorar författaren snart balansen mellan dessa kulturer. Alltmer framställs den lilla ortens människor som fyllskallar och bakåtsträvare i ett samhälle med en bruksanda som ingen kan rå på, medan allt ljus finns i öster (Stockholm). Det blir ytterligare en skildring av landsbygden och de mindre orterna som befolkas av inavlade halvidioter. Ändå är boken inte skriven av en stockholmare, utan den skrevs faktiskt i Skövde.

Ska jag vara ytterligare lite gôbbgrinig, så förstår jag inte varför huvudpersonen i varje kapitel som handlar om honom benämns med både för- och efternamn. Jag som läsare har ganska snabbt lärt mig hans namn. Måhända beror det på att boken tydligen först skrevs som ett antal noveller, och att författaren sedan skapade läraren Håkan Ågren.

I Kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 26: Läs en debutroman.

En smakebit på söndag - Ru

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken som jag läser nu heter Ru  och är skriven av Kim Thúy.

Kim Thúy lämnade Vietnam som båtflykting 1978 då hon var tio år gammal. Idag är hon bosatt i Montreal med sin make och deras två barn. Hon har arbetat som översättare och krögare.

Ru är hennes debutroman. Boken tilldelades 2010 Kanades främsta litteraturpris, Governor General's Award, och det franska priset Grand Prix RTL-LIRE. Smakbiten är hämtad från sidan 17:

Jag varken skrek eller grät när jag gick beskedet att min son Henri var fången i sin egen värld, när jag fick bekräftat att han tillhör de barn som inte hör oss och inte talar med oss, trots att de varken är döva eller stumma. Han tillhör också de barn som man måste älska på avstånd och inte får röra, inte får krama och inte får le mot eftersom lukten från vår hud, våra pockande röster, förnimmelsen av vårt hår och bultandet från våra hjärtan skulle göra våld på deras sinnen. Han kommer förmodligen aldrig att säga "mamma" med kärleksfull röst, även som han kan uttala det franska ordet för päron, "poire", med ett utsökt rundat och sensuellt vokalljud. Han kommer aldrig att förstå varför jag grät första gången han log mot mig. Han kommer aldrig att få veta att jag tack vare honom uppfattar minsta lilla glädjegnista som en välsignelse och att jag alltid kommer att kämpa mot autismen, även om jag på förhand vet att den inte kan besegras.
På förhand är jag slagen, avklädd, maktlös.