Vindsjälar

Titel: Vindsjälar
Författare: Mons Kallentoft
Förlag: Månpocket (2015)
Antal sidor: 286

Mons Kallentoft är en hyllad författare tror jag mig ha förstått. Det var därför med förväntan jag började läsa hans Vindsjälar. Men ack vad jag blev besviken.

Han har bland annat fått beröm för sitt språk, vilket jag finner fullkomligt obegripligt. Det är ofta korta, avhuggna meningar som antingen saknar subjektet eller predikatet.

På många ställen låter författaren oss få veta vad personerna tänker. Det är inte helt ovanligt. Men han låter oss veta vad nästan alla personerna tänker. Det gör att det är svårt att veta vem som egentligen berättar historien.

Riktigt eländigt tycker jag det är när mordoffret då och då tittar fram och berättar om hur han letar efter sin fru. Skulle kunna vara okej i en fantasybok eller en spökhistoria, men en vanlig deckare med poliser som försöker lösa ett mordfall? Nä, då tycker jag faktiskt att liken ska tiga still!

Dessutom händer det att Kallentoft mitt i ett stycke där vi följer en persons tankar plötsligt byter till en opersonlig berättarröst. Här är ett exempel där Yngve har märkt att polisen är på väg och vi följer först hans tankar:

En annan bil nu, men det är de där poliserna som kommer. De går mot dörren och de vet att jag har ljugit för dem, vet vad advokat Strandkvist har berättat för mig, och jag har inget alibi. Och när de två poliserna närmar sig ytterdörren höjer Yngve hagelgeväret, men sänker sedan vapnet igen.

Intrigen är jag inte heller så förtjust i. En gammal man har hittats mördad på ett äldreboende som ägs av en sliskig riskkapitalist. Det är uppenbart att Kallentoft tycker mycket illa om privata vårdboenden, och denna hans åsikt får han gärna ha. Det går att skriva långa välformulerade debattartiklar kring detta. Men när han gör en skönlitterär bok av det hela och denna fråga hela tiden genomsyrar texten, då blir det till slut för mycket.

Kallentoft tror jag inte jag kommer att bry mig om att läsa igen.