En smakebit på söndag - Brudkronan

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Brudkronan och är skriven av nobelpristagaren Sigrid Undset.

Ånyo håller jag en tegelsten i min hand, och ändå inte. Detta är Sigrid Undsets stora verk Kristin Lavransdotter, men den är en trilogi. Det är sålunda första delen jag nu har börjat på, och den var ju från början publicerad som en egen roman, även om trilogin här har placerats inom gemensamma pärmar.

Det är en kärlekshistoria mellan Kristin Lavransdotter och Erlend Nikulausson, som vi får följa i 1300-talets Norge. Smakbiten är hämtad från sidan 12 då Kristin fortfarande är en liten flicka:

"Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din - en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock - hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson! - Och Guldsvein rider du så stram som en hovman", skämtade hon och höll skålen, medan Kristin drack.
Barnet rodnade av glädje, ty hon visste väl att fadern var hållen för den vackraste man vida omkring, och han såg ut som en riddare, där han stod bland sina män, fast han var klädd mest på bondevis, så som han brukade hemma till vardags. Han bar en tämligen vid och kort rock av grönfärgad vadmal, öppen i halsen, så att skjortan syntes; för övrigt hade han hosor och skor av ofärgat läder och på huvudet en gammaldags bredbrättad filthatt. Av smycket bar han endast ett slätt silverspänne i bältet och en liten sölja i skjortlinningen; dessutom syntes vid halsen litet av en gyllene halsked. Den bar Lavrans alltid, och i den hängde ett guldkors, besatt med stora bergkristaller; det gick att öppna, och däri låt litet av den heliga fru Elins av Skövde svepeduk och hår, ty Lagmanssönerna räknade sin ätt från en av denna högtsaliga kvinnas döttrar. Men när Lavrans var uppe i skogen eller gick i arbete, brukade han sticka korset inpå bara barmen för att ej tappa det.