Sidor

tisdag 18 april 2017

Nomadplaneten

Titel: Nomadplaneten
Författare: Emanuel Blume
Förlag: Typ förlag (2016)
Antal sidor: 388

Nomadplaneten fick jag som recensionsex av författaren. Tack för det!

Som yngre läste jag massor av science fiction. Både romaner av klass och ren kiosklitteratur. Sedan kom jag bort från den genren, vilket är lite synd. Finns många guldkorn inom SF-litteraturen.

I boken Nomadplaneten befinner vi oss ett sekel in i framtiden. Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?
När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.
Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Som sig bör utspelar sig större delen av händelserna i boken ombord på rymdskeppet Melchior och på nomadplaneten Gilead. Namnet Gilead som författaren valt som namn på planeten är för övrigt intressant. Flera personer i Gamla Testamentet bar namnet och det tros betyda "evig lycka".

Någon evig lycka är dock inte besättningens följeslagare. Konflikterna blir allt svårare och det blir snart uppenbart att man inte är överens om vad som är expeditionens syfte. Vem kan man egentligen lita på?

Expeditionen till Gilead tror jag inte är det enda som författaren vill berätta om. Då och då får vi glimtar av hur vår planet har förändrats under de hundra år som gått från idag. Klimatet har förändrats kraftigt och människor tvingas lämna länderna på södra halvklotet och söka sig allt längre norrut. Författaren är miljövetare och jag tror att han minst lika mycket har velat berätta om klimathotet som om rymdfärder. Vad förväntar vi oss att finna på en annan planet, när vi inte ens förmår ta hand om vår egen?

De första hundra sidorna upplevde jag som lite sega, men det berodde mest på att det tog tid att få kläm på de personer som förekommer i boken. Där fanns berättelser som jag tyckte verkade helt ovidkommande, men som passade in i romanen när man kommit längre in i boken. Den sista tredjedelen av boken var riktigt spännande. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig, för jag var tvungen att läsa ytterligare ett kapitel och sedan ännu ett.

Det jag möjligen kan sakna i boken är mer beskrivningar av hur samhället i det 22:a århundradet ser ut. Okej, man kan inte odla vindruvor och oliver i samma områden som tidigare och renskötande samer söker sig allt längre norrut, men i övrigt? Det blir lite spridda skurar av information. Samtidigt kan jag förstå att det inte är så lätt att måla upp en trovärdig bild av samhället så långt in i framtiden. Hur skulle väl de som levde under första världskriget ha kunnat föreställa sig det samhälle som vi lever i idag? TV-apparater och mobiltelefoner kunde de säkert inte tänka sig. När vi i boken får veta att en person tycker om att spela TV-spel blir jag dock lite förvånad. Finns det verkligen TV-spel om hundra år?

Sammantaget är emellertid boken en verklig spänningsroman, om än i dystopisk form. En fördel är säkert att man har ett intresse för science fiction, men har man det är detta en bok att sätta tänderna i.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 1: En bok i en genre du vanligtvis inte läser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar