Heidenstams misstag

Titel: Heidenstams misstag
Författare: Jakob Sverker
Förlag: Egenutgivning (2014)
Antal sidor: 182

Heidenstams misstag av Jakob Sverker är andra delen i Europatriologin. Den första var Berättelsens ängel.
Madeleines farfar besöker 1932 Verner von Heidenstam på Övralid. En doktorand vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala blir i vår tid mördad som en konsekvens av mötet. Mordoffret lämnar efter sig en anteckning som får polisen att kontakta Carl-Henrik, nyligen hemkommen från Paris.
En förbjuden kärlek i trettiotalets Uppsala, via Vinterkrigets Finland, leder till en kapplöpning i Nordafrika om hemligheten som kan förändra Europa.

182 sidor är inte mycket. Det borde vara en bok man läser i ett nafs. Men så var det inte. Kapitlen är så innehållsrika och stämningen så förtätad att jag kände att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken emellanåt. 
Precis som i trilogins första del växlar kapitlen mellan personer och tidsperioder. Boken är fylld av citat från nobelpristagaren Verner von Heidenstam och jag måste säga att dessa brottstycken från en av våra främsta författare gör mig nyfiken på honom. Någon gång måste jag plocka upp en av hans diktsamlingar och läsa.
När jag läser boken får jag efter ett tag en liten känsla av Dan Brown, fast här är det radiojournalisten Carl-Henrik Wiberg och inte Robert Langdon som är huvudpersonen. Om han nu är huvudpersonen. Det är lika mycket Madeleine Raeder som för historien framåt.
När jag läser Browns böcker blir jag nästan andfådd, för tempot i böckerna är enormt. Dan Brown tvekar inte att skriva 500 sidor om någon som utspelar sig under ett dygn. Jakob Sverker har gått fram lite annorlunda. Under bokens första hälft är tempot inte så uppskruvat, men mot slutet ökar farten betydligt och kapitlen blir kortare. Jag slängs mellan Uppsala och Nordafrika och nu är boken verkligen en bladvändare. Jag kan inte fort nog få veta vad som ska hända.
Och så tar boken slut. Än en gång med en rejäl cliff hanger som får mig att längta efter den sista delen i trilogin - Äventyrliga hjärtan.
Ska något läggas på minuskontot i denna bok skulle det vara en del clichéartade uttryck. Det var misstänksamma blickar, bistra blickar, svårtydda blickar och även svårtydda ansiktsuttryck. Till slut går de mig på nerverna, men det förtar trots allt inte det positiva helhetsintrycket.
Jag rekommenderade den första delen i Europatrilogin, och jag måste i ännu högre grad rekommendera denna andra del.