Kärleken kommer och kärleken går

Titel: Kärleken kommer och kärleken går
Författare: Stefan Åberg
Förlag: Andra rum Förlag (2016)
Antal sidor: 294

Stefan Åbergs roman Kärleken kommer och kärleken går har jag fått som recensionsexemplar. Boken handlar om Robert och Erna, ett par som blivit tillsammans i medelåldern. Erna har en dotter, Cecilia, som även Robert tagit till sitt hjärta. För att nu inte tala om Cecilias dotter Malin. Roberts förhållande till Cecilias make Andreas är däremot minst sagt ansträngt.

Enligt baksidestexten är detta en fristående uppföljare till boken Vid fyrtio börjar livet, men den utspelar sig drygt femton år senare.

Efter att ha läst en bit av boken börjar jag undra om detta faktum är ett problem. Vid flera tillfällen tänker Robert på sin avlidna hustru Marta. Det är uppenbart att han inte kommit över hennes död. Men eftersom boken utspelar sig när Robert och Erna varit gifta i sju år, så känns det som att det är dags för Robert att gå vidare. Jag förstår helt enkelt inte vad inpassen om Marta har med historien att göra. Kan det vara något som fanns med i den tidigare boken? I så fall går det mig helt förbi, eftersom jag inte läst den. Efter ett tag försvinner dock Marta helt från berättelsen, vilket gör mig än mer konfunderad över att hon dök upp.

En roman kan med fördel röra sig på flera plan samtidigt, men understundom känns det som att jag läser flera böcker samtidigt. Robert och Erna har problem. Han ger henne inte tillräcklig uppmärksamhet, vilket däremot en annan man gör. Cecilia och psykopaten Andreas har definitivt problem i sitt äktenskap. Robert misstänker att Andreas har ett förhållande med en annan kvinna, och smyger som en annan Kalle Blomkvist utanför ett hus där han tror att den andra kvinnan bor. Men jisses! Vem gör så?

Samtidigt har Robert problem på sitt arbete. Han är lärare och det blir allt svårare att upprätthålla disciplinen. Så kan det nog vara, men vad har det med bokens övriga handling att göra?

Och varför håller han på att skriva en bok? Ja, jo, det kan jag väl förstå att man vill göra, men vad tillför det föreliggande roman? Jag får en, måhända felaktig, känsla av att det är författarens egna skrivarmödor som han velat sätta på pränt, och det kunde han enligt min uppfattning ha avstått ifrån.

Det är inte utan att jag önskar att någon gammaldags svensklärare hade gått igenom boken innan den gick i tryck. Det finns avsnitt som rent ut sagt är babbliga. Men det finns också meningar, där saker sätts ihop som nog borde skiljts åt av andra skiljetecken. "Utesittarsäsongen är definitivt över, tänker hon dystert, dags att placera möblerna i förrådet." Ett annat exempel: "Ingen särskilt trevlig promenad den där gången, hon kommer också ihåg varför. Än en gång hade de nått vägs ände, hon hade fått nog och varit på honom om detta vilket han avskydde, speciellt under sådana här vandringar."

Så har vi dessa stycken, och de är många, som inleds med att någon säger något. Sedan, utan att börja på nytt stycke, byter texten perspektiv. Det kan vara berättarrösten som kommer in och beskriver omgivningen, eller också börjar personen tänka på något annat. Här talar vi alltså om det berättartekniska hantverket och jag känner för att utropa: "Ta in en lektör!"

Boken slutar utan att flera av de grundläggande konflikterna ens är i närheten av en lösning, och jag funderar då på om författaren planerar ännu en "fristående uppföljare".

Den bästa delen av boken är trots allt i slutet. Utan att vilja avslöja något kan jag säga att en person ligger i koma på sjukhuset och mycket av fortsättningen hänger på om patienten vaknar eller inte. Då blir romanen faktiskt riktigt spännande.