Det växte ett träd i Brooklyn del 2

Titel: Det växte ett träd i Brooklyn (del 2)
Originalets titel: A Tree Grows In Brooklyn
Författare: Betty Smith
Förlag: Bookmark Förlag (2017)
Antal sidor: 350

Det växte ett träd i Brooklyn är möjligen en enda bok i original, men Bookmark Förlag har hur som helst valt att dela upp den i två delar, vilket är en fördel, för annars hade det blivit en riktig tegelsten. Här kan ni läsa om Det växte ett träd i Brooklyn del 1.

(Enligt Wikipedia är romanen uppdelad på fem böcker. Jag vet inte om det betyder att det står fem böcker i bokhyllan, eller om den är uppdelad i fem delar.)

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen här. Det riskerar att bli en spoiler för dem som inte läst del 1. Dock kan jag säga att vi här får följa Francie när hon redan som 14-åring får börja arbeta, men hon har hela tiden som mål en en dag få börja på college. Hon möter också den första kärleken.

Jag var mycket förtjust i del 1 och den andra delen gör mig inte besviken. Författarinnan har ett bra driv och jag vill hela tiden läsa ett kapitel till. Och ett till. Jag känner att jag går på Brooklyns gator och följer bokens personer.

Det var bara en sak jag ogillade, och det var när Francie i början av boken möter en våldtäktsman, som mördat ett barn. Han beskrivs så här: "Han var mager och kort och klädd i en sjabbig brun kostym och skjorta utan krage och halsduk. Hans tjocka, yviga hår växte ner i pannan nästan ända ner till ögonbrynen. Han hade en krokig näsa och munnen var en smal, böjd linje. Till och med i halvmörkret kunde Francie urskilja hans rinnande ögon." Och lite längre ner när mannen blottar sig: "Den var maskliknande och kontrasterade mot den fula smutsiga gulbleka färgen i hans ansikte och händer."

Är det så här våldtäktsmän och barnamördare ser ut? Då är det inget problem. Samla ihop alla gubbar med krokiga näsor, gulblek hy och rinnande ögon, så har vi inga pedofiler och våldtäktsmän mer. Men så är det inte! Våldtäktsmän kan se ut som vem som helst. Se bara på Hagamannen. En familjefar med trevligt utseende. Vi kan varna våra barn för fula gubbar i parken, men sanningen är att det kan vara släktingen eller den trevlige grannen som bjuder på saft som är den de ska akta sig för.

Men detta är egentligen bara en detalj i boken. Sammantaget kan jag säga att jag verkligen tyckte om romanen. När jag läst klart var min första tanke - finns det inte någon mer del? Jag vill veta hur det går sedan för Francie. Och det om något är väl ett gott betyg på en bok.