En smakebit på söndag - Människohjärtat

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser just nu är tredje delen av Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. Den heter Människohjärtat.

Så har jag då kommit till sista delen i Trilogin om pojken. Jag har läst sex kapitel och det snöar faktiskt inte ;) Efter andra delens ideliga snöande känns det skönt att huvudpersonen får vara inomhus ett tag.

Men i inledningen till kapitel sju har pojken gått ut en sväng. Smakebiten är hämtad från sidan 459 (I min utgåva är trilogin samlad och numreringen inleds i del ett.):

Det känns underligt att komma utomhus när vädret är stilla och klart, att stiga ut och slippa försätta sig i livsfara, det är nästan svårt att hålla balansen i ett sånt lugn. Han följer en stig som leder ner till de närmaste husen och snirklar runt drivorna. Pojken tittar sig omkring och är vid liv. Antagligen har orten mellan fyrtio och femtio hus, men de ligger utspridda och bildar en stor cirkel, kyrkan tronar på en låg kulle i mitten av cirkeln. Doktorns hus ligger högt upp, invid en brant sluttning, just den som han och Jens rutschade nerför, men där ovanför skär klyftan igenom bergssidan som ett öppet, mörkt sår. Cirka tvåhundra meter ner till de andra husen som bildar en ganska tät klunga. Pojken stannar innan han kommer fram till dem, vänder sig om och tittar upp mot berget. Det är sex dygn sen han gav sig av, sköt ut snipan i vattnet nedanför Sodom, skolrektorn Gisli och Marta stod och såg på. Var det bara sex dygn sen? Inte sexhundra?