Det femte barnet (igen)

Det femte barnet av Doris Lessing är inte en bok som jag läst nu. Att jag tar fram den på årets sista dag är att jag har deltagit i en utmaning om att läsa de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur senast denna dag.

Det femte barnet av Doris Lessing är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...

Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.

Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när man är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.

Jag deltar som sagt i en utmaning som går ut på att från november 2016 till den 31 december 2017 ha läst något av samtliga 14 kvinnliga nobelpristagare i litteratur. Lessing var den elfte kvinnan att få nobelpriset i litteratur och den tionde som jag prickar av på listan. Hon fick priset 2007.