En smakebit på söndag - Artemis

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser nu är Artemis av Andy Weir.

Månstaden Artemis är paradiset i rymden - för rika turister och excentriska miljardärer alltså.
För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis - och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Smakbiten är hämtad från sidan 26:

Jin smuttade på kaffet och grimaserade. Jag har sett det förr. Jordingar avskyr vårt kaffe. Fysikens lagar leder till att det smakar som skit.
Jordens atmosfär består till tjugo procent av syre. Resten är saker om människokroppen behöver, som kväve och argon. Men luften i Artemis är rent syre men med bara tjugo procent av jordatmosfärens tryck. Det ger oss rätt mängd syre samtidigt som det minimerar trycket på skroven. Tanken är inte ny. Den går ända tillbaka till Apolloflygningarna. Grejen är att ju längre tryck, desto lägre blir vattnets kokpunkt. Här kokar vatten vid 61 grader, så varmare än så kan te eller kaffe aldrig bli. Och tydligen är det äckligt kallt för dem som aldrig har vant sig vid det.
Jin ställde diskret tillbaka koppen på bordet. Han skulle inte ta upp den igen.