En smakebit på söndag - Flickan som gifte sig med ett lejon

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag ska börja läsa heter Flickan som gifte sig med ett lejon och är en samling berättelser skrivna av Alexander McCall Smith. 

I Flickan som gifte sig med ett lejon har Alexander McCall Smith samlat en rad tankeväckande och underhållande berättelser från Afrika. Läsare av hans succéserie om Damernas detektivbyrå kommer att känna igen miljön, som också här är Botswana och Zimbabwe.
De flesta av bokens berättelser är fabler och folksagor som McCall Smith fått höra av lokalbefolkningen och sedan omdiktat på sitt oefterhärmliga vis. Precis som i verkliga livet blandas här komik med tragik och vardagsliv med magi - allt förmedlat med det goda berättarhumör som är McCall Smiths signum.

Smakbiten kommer från sidan 13:

Förut var Leoparden och Geten och Pärlhönan och Vildkatten goda vänner. Alla bodde på samma ställe, i närheten av några kullar som höjde sig ur slättlandet, och där det fanns friskt vatten och svala legor, platser att sova på.
Geten hade några alldeles särskilt fina barn, som hon med rätta var mycket stolt över. De var starka och friska och kunde stå på bakbenen och äta löv på buskar som de andra djuren inte nådde upp till. Och de var särdeles kloka barn: de visste mycket om den här världen, och det var de andra barnen avundsjuka på. Leopardens barn var inte så kraftfulla. De kunde inte springa lika fort som leopardbarn brukar kunna, och deras päls var glanslös och tovig.
När Leoparden såg Getens barn leka i gräset fylldes hennes hjärta av hat. Getbarnen fick hennes egna att se så magra och ynkliga ut - så hon önskade getbarnen ur världen.