En smakebit på söndag - Jerusalem

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Jerusalem och är skriven av Selma Lagerlöf. Jag har läst den förut, men tänkte att det var dags att läsa om den, för den är en av Selma Lagerlöfs bästa romaner. 

Jerusalem utspelar sig i Dalarna och i Jerusalem under 1800-talet, där man får följa några människor och deras närstående under flera år. Selma Lagerlöf skriver om många olika personer ur flera generationer, bland annat om dem som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig med deras, inte alltid så okomplicerade, relationer till varandra. Boken är delvis inspirerad av den religiösa grupperingen helgumianerna och deras emigration till Jerusalem i Palestina år 1896. 

Smakbiten är hämtad från sidan 121:

Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång. Hela vintern hade de legat uppe i skogen och arbetat med kolning och timmerhuggning, och när Ingmar kom ner till slättlandet, tyckte han, att han kände sig som en björn, vilken nyss har krupit ut ut idet. Kunde knappt vänja sig vid att se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen och med människorösterna, och han kände riktig pina vid allt larmet, som brusade honom om öronen nere vid gården. På samma gång var han oerhört glad åt allt detta. Gud ska veta, att han inte visade det i sätt och gång, men den våren kände han sig lika ung som de nya skotten på björkarna.