Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum (2017)
Antal sidor: 86

Noah och hans farfar sitter på en bänk vid ett litet torg och pratar om matematik och livet. Allt är som vanligt, men samtidigt är ingenting det, för torget blir mindre och mindre och farfars minnen blir svårare och svårare för den gamle mannens hjärna att nå. Detta är en liten bok om att åldras och om att vara barnet som sitter bredvid när det händer. I små historier, berättade med varm och ömsint humor, får vi lära känna en människa genom hans livs tre stora kärlekar: Frun, sonen och barnbarnet.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin liten bok. Fredrik Backman låter oss möta en gammal man, som märker att han steg för steg glider in i demensens glömska. Ljuset i hans liv är sonsonen Noah; en pojke som betyder så mycket för honom att det inte räcker att kalla honom Noah. Nej, dubbelt upp ska det vara och den gamle mannen kallar därför pojken för Noahnoah.

Det är en sorg för mannen, när han fortfarande är medveten om att demensen tilltar, att han inte kommer att kunna vara samme farfar. Det är ju så att när en människa är tillräckligt dement, så är hon inte medveten om det. Mot slutet blandar han ihop sonen och sonsonen. Han förstår inte att sonen numera är en vuxen man.

Boken får mig att tänka på min egen mamma. Hon fyller 92 i sommar, och hon är dement. När vi fikar kan hon fråga hur många gånger som helst efter socker och skedar, fastän ingen av oss använder socker. Om jag frågar henne vad hennes barnbarn heter, så vet hon inte det, men när hon träffar dem så känner hon igen dem. Jag vet att min yngsta dotter som är 19 år oroar sig för att det ska komma en dag då farmor helt har glömt bort henne.

Demens är en sorg för de närstående. Min pappa dog helt oväntat när han var 62. Min mamma mister jag en liten bit i taget.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 14: Läs en bok med färre än 150 sidor.