En smakebit på söndag - The Mars Room

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter The Mars Room och är skriven av Rachel Kushner.

The Mars Room är namnet på strippklubben där Romy arbetade försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin.
Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro - men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda.
Med osentimental skärpa och dräpande humor skildrar Rachel Kushner makt och vanmakt på ett sätt som får Romy och personerna som flankerar hennes liv att krypa under huden. Tillsammans med inslag ur Unabombarens perspektiv blir det en svidande kommentar till hur samhället skapar sina skyldiga.

Smakbiten är hämtad från sidan 105:

Sammy och jag delade cell på isoleringen där vi skulle sitta i nittio dagar, straffet för att vi hade vägrat lyda order. Vi satt i en cell på två gånger tre meter med en toalett och två betongsängar med plastmadrasser. Vi pratade med varandra och turades om att stå och titta ut genom det lilla fönstret i dörren som vette mot korridoren, även kallad Main Street, där man om man hade tur kunde få se en fånge i handfängsel fösas förbi mot duscharna av två vakter, vilket är standard på isoleringen. Vi var inlåsta i cellen tjugofyra timmar om dygnet, bortsett från de två tillfällen i veckan då vi fick ta en dusch, och en gång i veckan då vi fick en timmes utevistelse i en utomhusbur.
Dödscellerna låg rakt under oss i samma hus. Vakterna kallade dem "första klass". De sa det ungefär femtio gånger om dagen och ledningen tyckte väl att det vore dåligt för personalmoralen om de måste säga "dödscellerna" hela tiden.