Tisdagstrion: Över generationsgränserna

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat över generationsgränserna. Här följer min trio:

Brobyggarna är den första delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.

I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.

Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Romanen är alltså första delen i en romansvit, där vi får följa en släkt genom flera generationer.

Farmor och Vår Herre är Hjalmar Bergman handlar också om flera generationer. Vi får följa farmor Agnes, som inte tvekar att säga åt Vår Herre ett och annat.

Hon kommer från fattiga förhållanden, men genom gifte och slughet har hon gjort det som idag skulle kallas en klassresa. I början har man stor sympati för bondflickan, som inte verkar accepteras av den fina familjen, men det beror på att vi ser historien genom hennes ögon. Mot slutet av boken är det barnen och andra familjemedlemmar som ger sin syn på saken, och då får man en annan bild av henne.

I Vladimir Nabokovs roman Lolita överskrids generationsgränserna, men inte på något positivt sätt.

Av baksidestexten framgår att detta är historien om den 40-årige bildade gentlemannen Humbert Humberts fatala passion för Lolita, den 13-åriga barnkvinnan, "nymfetten", och att boken vid det här laget är en klassiker som har översatts till många språk och även filmats. Det är en gripande kärlekshistoria - trots sitt upprörande motiv - berättad på ett lyriskt mästerligt språk med inslag av både svart humor, ömhet, sinnlighet och poesi.

Låt mig börja med att säga vad Lolita INTE är. Det är inte en pornografisk bok. Jag skulle inte ens kalla den erotisk. Den som till äventyrs kastar sig över denna bok för att få frossa i barnsex kommer att bli djupt besviken.

Visst är det så att Humbert Humbert har en sexuellt förhållande med 13-åriga Dolores, som han kallar Lolita. Men boken är HH:s skildring av sitt liv med särskild tonvikt vid kärleken till den unga flickan. Det märks att författaren är bildad, och jag missar säkert en del eftersom jag oftast inte förstår de franska sentenserna och ofta missar att förstå referenserna till klassisk litteratur.

Baksidestexter är ju reklampelare och behöver inte alltid stämma så väl in. Men jag håller med om att det är en gripande kärlekshistoria och att det är ett vackert språk. Den torra humorn uppskattar jag också.