Tisdagstrion: Vilda djur

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat vilda djur. Här följer min trio:

Djungelboken berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike. 

Att boken Djungelboken är något helt annat en den tecknade Disneyfilmen visste jag, men jag visste inte på vilket sätt de skilde sig. I boken är Baloo en klok björn, som tar sig an Mowgli och lär honom djungelns lag. Och pytonormen Kaa är Mowglis vän, inte hans fiende.
Men det fanns även andra saker som överraskade mig. Boken är en novellsamling som gavs ut som två böcker på engelska och många av novellerna handlar inte alls om Mowgli, utan om andra av djungelns innevånare. Konstigast är att det finns en novell om eskimåer. Kändes inte att den hade så där väldigt stark djungelanknytning.
Men jag tyckte verkligen om boken. Den är fylld av spännande strider, men även av stark vänskap. Kipling ger rikliga och intressanta miljöbilder, så att jag nästan kan känna att jag befinner mig i djungeln. Det är en bok jag är glad att ha läst.

Baksidestexten till andra boken:
"I Flickan som gifte sig med ett lejon har Alexander McCall Smith samlat en rad tankeväckande och underhållande berättelser från Afrika. Läsare av hans succéserie om Damernas detektivbyrå kommer att känna igen miljön, som också här är Botswana och Zimbabwe.
De flesta av bokens berättelser är fabler och folksagor som McCall Smith fått höra av lokalbefolkningen och sedan omdiktat på sitt oefterhärmliga vis. Precis som i verkliga livet blandas här komik med tragik och vardagsliv med magi - allt förmedlat med det goda berättarhumör som är McCall Smiths signum."

Det här är en bok som jag valde på måfå på biblioteket. Det lät roligt med en bok med afrikanska fabler och folksagor. I vilken utsträckning McCall Smith har lagt in eget författarskap vet jag inte. För hans egen skull hoppas jag att det inte är i någon betydande grad, för det här är en ganska tråkig bok.

Det är harar, lejon och en massa andra djur som medverkar och även en del människor. Man får läsa hur haren lurade babianerna. Problemet för mig är att berättelserna känns dåligt redigerade. Det saknas ofta en riktig knorr. Jag läser den ena berättelsen efter den andra, men de berör mig inte.

Robinson Crusoe av Daniel Defoe innehåller väl inte så många vilda djur, men jag var tvungen att hitta en tredje bok, och lejon och tigrar nämns i alla fall i förbigående i boken, även om Robinson aldrig möter dem.

Baksidestexten (mitt ex är från 1984):
När Daniel Defoe i början av 1700-talet skrev Robinson Crusoe, skapade han en av världslitteraturens mest fascinerande gestalter: den engelske sjömannen som tillbringar 28 år på en öde ö. Robinsons fantastiska äventyr fängslar och roar både yngre och äldre läsare lika mycket i våra dagar som för 250 år sedan. Boken har en sann händelse som underlag. Matrosen Alexander Selkirk sattes år 1704 i land på den obebodda ön Juan Fernandez, men denne historiske Robinson hade ett vida bättre utgångsläge än den diktade, eftersom han fick med sig både vapen och redskap, och han blev räddad ur sin isolering redan efter fem år.

Jag påstod att jag läst boken som barn och att det nu var fråga om omläsning, men jag kände faktiskt inte igen innehållet. (Jo, givetvis visste jag att han hamnade på en öde ö och träffade den "inföding" som han kallade Fredag, men det var en förförståelse som man inte behöver ha läst boken för att ha.) Så jag tänker faktiskt betrakta det som "nyläsning".
Boken skrevs som sagt i början av 1700-talet, vilket gör att värderingarna givetvis är annorlunda än våra. Det stör mig inte att man talar om negrer eller att det handlas med slavar, för det är ett historiskt faktum. Däremot är det lustigt vilken okunnighet om andra världsdelar och andra folk som rådde. När Robinson Crusoe är ombord på ett skepp som seglar nära den afrikanska kusten, så är han rädd för lejonen och tigrarna. Men det finns inga tigrar i Afrika! Sådant kan jag småle åt. Värre tycker jag det är att man på fullt allvar menade att det fanns vilda människor. Vad karaktäriserar egentligen en vilde? Han han inte har så mycket kläder på sig och att han lever i samklang med naturen? Jag undrar vad Daniel Defoe skulle ha tänkt om han sett hur lite kläder européer har på sig på badstränderna. Dessutom tycks alla dessa "vildar" vara kannibaler. Visst har det förekommit kannibalism på olika håll i världen (och finns eventuellt på något håll än idag), men att det skulle vara ett kalasande hela tiden på människor stämmer inte. Men denna syn hängde väl ihop med tanken att människor kunde vara vilda.
Något som slog mig när jag läste boken var att den bitvis var mycket tråkigare än jag hade föreställt mig. Det är inte så där fruktansvärt intressant att veta exakt hur mycket havre Robinson Crusoe planterar eller hur mycket olika saker är värda i brasiliansk valuta. Boken hade vunnit på att någon lektör hade skurit bort onödiga passager. Men det fanns kanske inte några lektörer i början på 1700-talet.