Sidor

tisdag 28 april 2020

Tisdagstrion: Eld

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat eld. Här följer min trio:


Den första boken jag väljer är Resan tillbaka av Karina Johansson. Det är hennes fjärde roman i Sunnemiljö.

Olga bodde hos familjen Björksjö på Carlsbergs gård i många år, fram till en natt sommaren 1980 då herrgården brann och familjen omkom. Polisen betraktade branden som en olycka. Olga däremot var övertygad om att någon tänt på. Nästa morgon hittade hon Aika Matka, en till synes oansenlig ört som besatt oanade krafter. Den kunde åstadkomma tidsresor.
Med dess hjälp skickar hon trettiosju år senare sitt barnbarn Ellinor tillbaka i tiden för att ta reda på vad som faktiskt hände.



Det här är en annorlunda bok jämfört med dem Karina Johansson tidigare publicerat. Då har det handlat om mera uttalade kriminalromaner. Förvisso begås det brott Resan tillbaka också, men den känns inte som en deckare. Här har författaren bytt genre och skapat en korsning mellan SF-berättelse och feelgood-roman. Kärleken är en viktig beståndsdel, samtidigt som vi färdas mellan 2017 och 1980.

Att skriva böcker med tidsresor är svårt. Det skapas lätt paradoxer. Tänk om man möter sig själv! Eller man kanske av misstag råkar ta livet av sin farfar då denne fortfarande är ett litet barn. Då kan man inte själv existera. Men om man inte existerar, så kan man ju inte heller ta livet av farfadern. Och så vidare. Ni fattar va?

Karina Johansson lyckas skapa en trovärdig tidsresebok utan störande paradoxer. Ja, trovärdig om man accepterar att det finns tidsresor och att de kan genomföras med hjälp av en ört. Och varför inte? Det skrivs ju böcker om spöken och vampyrer och om varelser från andra planeter. 

1914-1918 stod Europa i brand. Det var kriget som kom att kallas "världskriget" eller "det stora kriget". I skyttegravarna på västfronten dog unga män på båda sidor i mängder.

Jag kan förstå att Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt har blivit så omtalad. Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.

Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva.

Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".

Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

Flickan som lekte med elden är andra delen i Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som inleddes med Män som hatar kvinnor och avslutades med Luftslottet som sprängdes. Stieg Larsson hade tänkt sig att skriva fler böcker, men avled redan innan den första boken hade kommit ut.

I den här boken hittas en journalist och hans researchpartner mördade. Allt pekar på att Lisbeth Salander är den skyldiga.

Mikael Blomkvist misstänker dock att morden är kopplade till en traffickingaffär och att man försöker sätta dit Lisbeth.

En riktigt spännande bok, precis som de båda andra delarna i trilogin. Den har sålt i mångmiljonupplagor över hela världen. Lite sorgligt att författaren aldrig fick uppleva succén.

28 kommentarer:

  1. Jag har läst 1:an och 3:an, bra böcker båda två.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag rekommenderar varmt På västfronten intet nytt.

      Radera
  2. Jag har bara läst Flickan som lekte med elden :) Gillar hela den trilogin.

    SvaraRadera
  3. Oj, inte bara Tunström som skrivit om Sunne! Stieg L har jag förstås läst. Och gillat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Värmland finns det författare överallt :D

      Radera
  4. Millenniumtvåan ja! Den tänkte jag inte på. Remarque har jag förstås också läst, men den första kände jag inte till.

    SvaraRadera
  5. Flickan som lekte med elden är HELT klart värd att läsa för den som inte har gjort det.

    SvaraRadera
  6. Har endast läst Flickan som lekte med elden. Tack för tipsen om de övriga.

    SvaraRadera
  7. om det snöar på Ture - dagen blir det ingen sommar. allt enligt folktron. På västfronten intet nytt är den enda av dina böcker jag läst. evt har jag sett Stieg Larsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi hade ju ingen riktig vinter, så varför skulle vi få en riktig sommar...

      Radera
  8. På västfronten intet nytt gjorde starkt intryck på mig när jag läste den som ung och Flickan som lekte med elden var väldigt spännande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Enbart det faktum att nazisterna brände Remarques bok är ett kvitto på att den är läsvärd.

      Radera
  9. På västfronten intet nytt är en av de där böckerna som jag inte vet om jag har läst eller ej. Jag har ju bara "register" sedan 1991 och jag hade en rejäl klassikerperiod tiotalet år tidigare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, har du fört bok över ditt läsande i snart 30 år? Imponerande!

      Radera
  10. Du har väckt intresset hos mig att läsa På västfronten intet nytt

    SvaraRadera
  11. Har bara läst Flickan som lekte med elden. Vill läsa På västfronten intet nytt.

    SvaraRadera
  12. På västfronten intet nytt skulle jag vilja läsa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En lustig grej är att Erich Maria Remarque egentligen hette Erich Paul Remark.

      Radera
  13. Resan tillbaka har jag läst, den var bra, det här med tidsresor är ju alltid spännande. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är tidsresor spännande. Lite knepiga att hantera om man ska skriva någorlunda trovärdigt. Det finns som sagt så många paradoxer.

      Radera