En smakebit på söndag - Pojken som följde med sin far till Auschwitz

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Pojken som följde med sin far till Auschwitz och är skriven av Jeremy Dronfield. 

Wien 1939. Gustav Kleinmann och hans son Fritz grips av SS och sänds tillsammans med hundratals andra judar till Buchenwald i Tyskland. Detta är början på en obegriplig prövning som inbegriper misshandel, svält och omänskliga förhållanden.
När Gustav ska förflyttas till Auschwitz - en säker dödsdom - vägrar Fritz att lämna hans sida. Det som håller dem vid liv genom fasorna och lidandet är kärleken mellan far och son.
Boken är baserad på Gustavs hemliga dagbok från lägren och ett digert grävande i historiska arkiv. Här berättas familjen Kleinmanns historia för första gången - en berättelse om kärlek, mod och överlevnad i en fruktansvärd verklighet utan motstycke.

Smakbiten är hämtad från sidan 74:

SS-männen var metodiska. Slagen var avpassade för att dra ut på straffet och öka smärtan och skräcken för varje slag. Fritz kämpade för att koncentrera sig, han visste att om han tappade bort sig skulle räkningen börja om från början igen. Tre ... fyra ... en evighet, ett inferno av smärta ... tio ... elva ... han kämpade för att koncentrera sig, att räkna rätt och inte ge efter för förtvivlan eller medvetslösheten.
Till slut hade räkningen nått till tjugofem, remmen lossades och han tvingades på fötter. Inför sin fars ögon leddes han bort, blödande, brinnande av smärta, paralyserad i själen medan nästa olyckliga släpades fram till Bocken.
Den obscena ritualen höll på i timmar: tiotals män, hundratals långsamt utdelade slag. Några av männen föll offer för ögonblickets desperation, räknade fel och måste börja om igen. Ingen gick därifrån obruten.