En smakebit på söndag - Mytomanen

Idag är det söndag. Jag har väldigt ont i ryggen, himlen är svart och det regnar rejält. Men nu är det dags för söndagssmakbiten. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Mytomanen och är skriven av Sofie Sarenbrant.

Efter en orienteringsdag i Ålstensskogen hittas en pojke död. Kroppen är illa tilltygad och hans värdesaker är försvunna. Misstankarna riktas mot ett gäng ungdomar som har knivrånat jämnåriga i Bromma.
Kriminalinspektör Emma Sköld måste lösa fallet innan mördaren slår till igen, men hon har en känsla av att det är något som inte stämmer. Och vad är det hennes kolleger döljer? Ibland är sanningen för svår att uttala.

Smakbiten är hämtad från sidan 167:

Jag ligger i min enkelsäng och vrider på mig, men hittar ingen skön position. Fy fan, vilken natt. Lakanen är svettiga och har korvat ihop sig. Jag måste vädra innan jag svimmar. Hjärtklappningarna vill inte lägga sig efter polisens besök. De där två alltså, jag fick panik och bara väntade på att de skulle be mig följa med till polisstationen. Jag såg handbojorna och en kall cell framför mig. Det är klart att de misstänker allt och alla innan de har några klara bevis att gå på. Jag har sett hur det går till i polisdeckare på tv. De letar efter minsta avvikelse och misstänker allt som rör sig tills motsatsen är bevisad. Och det är alltid den man minst anar, en perifer person, som en intetsägande elev i parallellklassen, en granne eller vaktmästaren på skolan som är skyldig. Eller slöjdläraren.
Och ju mer jag tänker på det, desto värre blir det.
Vem är den perfekta mördaren?
Jag.