En smakebit på söndag - Silvervägen

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Silvervägen och är skriven av Stina Jackson. (En sån där bok som jag har en känsla av att "alla" har läst utom jag.)

Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.
Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

Smakbiten är hämtad från sidan 142:

Silje försvann bakom papperet. Gömde ansiktet en lång stund, som om hon skulle börja gråta igen. Men så hörde Meja hur skrattet bubblade därbakom.
– Det här är inte roligt. Du skämmer ut mig. Du skämmer ut oss. Varför kan du inte bete dig som en vanlig människa?
Silje lät papperet sjunka och torkade skrattårarna med handryggen.
– Jag visste att det var något fel med honom, det märktes på en gång. Han är inte som alla andra karlar när det gäller den sexuella biten, det har jag allt märkt...
– Jag vill inte höra på det här!
Meja sträckte sig efter ryggsäcken och försvann ut på altanen. Det låt som hela rucklet skulle rämna när hon drog igen dörren bakom sig. Hon gick rakt fram till Carl-Johan, knuffade undan skottkärran och låste fast fingrarna runt hans handled. Hörde hur orden kom av sig själva:
– Ta mig härifrån. Nu.