Sidor

måndag 21 september 2020

En dos stryknin

 

Titel: En dos stryknin
Originalets titel: The Mysterious Affair at Styles
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark Förlag (2020)
Antal sidor: 260

England under första världskriget. Kapten Hastings, som ska vila upp sig från striderna, skickas till en herrgård i byn Styles St. Mary. Där lever den förmögna mrs Emily Inglethorp, som erbjudit flera belgare och flyktingar logi under kriget. När mrs Inglethorp hittas mördad ser detektiven Hercule Poirot det som sin plikt att hjälpa Hastings att lösa fallet. Vem förgiftade henne och hur lyckades mördaren fly från det lästa sovrummet? I den lila byn finns det gott om misstänkta...

En dos stryknin var Agatha Christies debutroman. Hon skrev den efter att hennes syster Madge hade utmanat henne att skriva en berättelse. Vadet låg i att Agatha, som tidigare aldrig skrivt en bok, skulle skapa en mordhistoria där läsaren inte kunde "upptäcka" vem mördaren var, trots att läsaren gavs samma ledtrådar som detektiven i boken. Denna bok blev resultatet. Manuset refuserades av sex förlag. Slutligen, fyra år efter att manuset skrevs, antogs det att ett förlag med villkoret att författaren skulle ändra slutet. Den publicerades 1920. Bookmark Förlag ger nu, i samband med 100-årsjubileet, ut ett antal Christie-böcker, varav denna är en. Den innehåller även för första gången på svenska originalversionen av det nästsista kapitlet, som finns att läsa som en bilaga sist i boken.

Agatha Christies användande av stryknin som mordvapen i debutboken har blivit så känd att man om man googlar på stryknin hittar referenser till romanen. Intressant är att giftet inte nämns i originaltiteln.

Detta är en bok som är helt i linje med vad som kom att prägla hennes författarskap. I de flesta, men inte alla, av hennes böcker finns en huvudperson som löser den kluriga historien. Det kan, som i den här boken, vara den belgiske detektiven Hercule Poirot, men det kan också vara den gamla damen Miss Marple. Som nämnts ovan får man som läsare del av alla ledtrådar, men det är omöjligt att lista ut vem mördaren är. Bevisen pekar än mot den ena, än mot den andra, och som läsare sitter man där med lång näsa när Poirot presenterar lösningen. 

Jag älskar romaner i engelsk herrgårdsmiljö, så därför passar givetvis en sådan här bok mig. En reflektion vad gäller språket vill jag gärna göra. Jag har absolut inga invändningar, men jag undrar om den hade godkänts idag när förlagens argusögon hade läst manuset. Christie berättar nämligen historien och förklarar känslor och ansiktsuttryck. Numera gäller devisen "don't show - tell", men det hade inte kommit på modet då. Här slipper man alla "gestaltningar" och det finns en berättare (Hastings) som för oss framåt i historien. Och det fungerar alldeles utmärkt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar