Tisdagstrion: Småkryp, spindlar & insekter

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat småkryp, spindlar & insekter. Här följer min trio:

Nobelpristagaren William Goldings berömda roman Flugornas herre kan vid första påseendet tyckas vara en ungdomsroman. En grupp unga engelska pojkar har under brinnande krig hamnat på en obebodd söderhavsö. Där finns mat i överflöd, solen skiner mest hela tiden och de kan leka och bada. De kan även gå på upptäcktsfärder på ön. Ett äventyr i en paradisisk miljö.
I början fungerar allt bra. De håller möten för att diskutera vad de ska göra och de upprättar regler för vem som ska få tala, så att de inte talar i mun på varandra. Men snart förändras allt. Det är en förändring som kommer långsamt. Två pojkar är rivaler om ledarskapet. Den ene försöker upprätthålla ordningen, men den andre utmanar honom ständigt. Snart är det en kamp på liv och död.
Romanen är misantropisk. Hur stark är egentligen det vi kallar civilisation? När inga vuxna finns, krackelerar civilisationen och mänsklighetens grymmaste sidor kommer fram hos dessa barn. De blir "vildar". (Jag ogillar starkt idén att vissa grupper av människor skulle vara "vilda", men får motvilligt acceptera bokens tänkesätt.) Och om vi ska vara ärliga har vi under 1900-talet och även på 2000-talet fått se många exempel på hur lätt det är för karismatiska ledare att få sina följare att begå de mest bestialiska brott. Nazityskland, Sovjetunionen under Stalintiden, Kina under Mao, Pol Pot-regimen i Kambodja, IS-kalifatet är bara alltför tydliga bevis på detta.
Det är sålunda en mycket negativ bild av mänskligheten som William Golding tecknar i sin roman. Det är en bok som väcker tankar, och som alla borde läsa.

1793 av Niklas Natt och Dag får komma med eftersom det finns så mycket löss att det kliar bara jag tänker på det.
Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.
Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.
Vid något tillfälle har han, vilket han nämner i efterordet, lagt till en byggnad som då ännu inte uppförts, men det var gjort för att skapa en än bättre berättelse och här får man hänvisa till varje skönlitterär författares rätt att forma verkligheten efter romanens idé.
Jag har lärt mig en hel del under läsandet. Inte kände då jag till de "paltar" och "korvar" som bevakade huvudstadens gator på ett sätt som oftast drabbade dem som stod längst ner på samhällsstegen. Inte heller kände jag till Fatburen, en sjö som fanns på Södermalm ända till 1850. Ibland har jag googlat saker som författaren skriver om och nästan alltid funnit att de varit korrekt beskrivna. Den grevliga ätten Balk som finns med i romanen har dock inte existerat. Sannolikt därför att författaren inte velat utpeka en specifik adelsätt. (Niklas Natt och Dag tillhör för övrigt Sveriges äldsta nu levande adelsätt.)

Johanssons liv arbetsglädje och återuppståndelse är Henrik Johanssons andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Denna bok består av noveller och några dikter. På ett satiriskt sätt skriver författaren om människor långt från politikens och journalistikens centrum i dagens Sverige.
En mjölbagge vaknar upp och är förvandlad till bagare. (Hej Franz Kafka!) En kock grävs upp ur sin grav för att arbeta av sina skulder. En förtvivlad djurrättsaktivist tappar tron på sitt eget engagemang. Människor kämpar på jobbet, ger upp, sugs ut, svettas, vinner och skrattar.
Det är en trevlig och underhållande bok. Med vass ironi berättar författaren en historia om maktlösa arbetares liv. Underifrånperspektivet går som en röd tråd genom boken.
Den avslutande novellen, Dödskampens skönhet, är betydligt längre än de övriga och den har ett annat innehåll. En idealistisk svensk aktivist åker till det asiatiska landet Asmarita där en journalist och samvetsfånge, Takeshi Awati, sitter fängslad. Men han återvänder desillusionerad. Var Awati verkligen en demokratikämpe eller endast en simpel brottling? Han vet inte, och ingen bryr sig om detta när han återvänder. Awati behövs som symbol i den svenska mediedebatten. Vad som är sant eller inte är av underordnad betydelse.
Trots att boken präglas av en viss svartsyn är den underhållande på ett stillsamt sätt. Den är väl värd att läsas.