Från jorden till månen

Titel: Från jorden till månen
Originalens titel: De la terre à la lune (1865) och Autour de la lune (1870)
Författare: Jules Verne
Förlag: Raben&Sjögren (2003)
Antal sidor: 284

När amerikanska inbördeskriget tar slut står plötsligt kanonklubbens medlemmar sysslolösa. Då får ordföranden en våghalsig idé: Varför inte bygga en kanon så stor att den kan skjuta en raket till månen? Projektet får oanade proportioner när tre vetenskapsmän erbjuder sig att följa med raketen till månen. Snart står både stora pengar och människoliv på spel...

Från jorden till månen är en av Jules Vernes klassiska böcker, där han presenterar fantasifulla tekniska lösningar för sina färder, det må vara till månen eller till jordens medelpunkt. Det är riktigt roligt att följa de excentriska medlemmarna i kanonklubben och även andra mer eller mindre märkliga personer. (Det verkar förresten som att det är två böcker, som sammanfogats till en. Förlaget anger två originalböcker.)

Boken är späckad med fakta kring longituder och latituder och uträkningar av hur konstruktionen av en enorm kanon som kan skicka en projektil till månen ska se ut. Ja, fakta och fakta, det redovisas som fakta, men är ibland rent nonsens.

Som när de befinner sig i rymden och beslutar sig för att öppna en ventil för att skicka ut en termometer. En sådan åtgärd hade betytt en omedelbar död, men inte i den här romanen. Temperaturen i rymden uppmäts till -160 grader, vilket är fel. Temperaturen är i verkligheten -270 grader. Men boken är fantasi, och då får man ha överseende med sådant. Likaså att de konstaterar att månen har atmosfär, men bara på baksidan och att månen inte är ett klot utan äggformad.

En liten reflektion mitt i alltihop. Det nämns många namn i boken. Samtliga är män! Inte så konstigt kan man tycka, eftersom kvinnan inte direkt hade någon framstående ställning vid den här tiden. Men i farkosten har de med sig en hanhund och en tik, som ska kunna lägga grunden för en hundras på månen. De har med sig höns och en tupp. Bra tänkt där också. Men tre män och inga kvinnor. Hur tänkte de där?

En sak blir jag besviken på. Möjligen kan detta ses som en spoiler, men boken är ju hundrafemtio år, så det är kanske nästan allmängods, även om jag inte kände till det. Trots omslagsbilden så landar de faktiskt inte på månen. Det var jag övertygad om att de skulle göra.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 24: Läs en bok där en stor del av handlingen inte utspelar sig på jorden.