De som dödar drömmar sover aldrig av Jan Guillou

Titel: De som dödar drömmar sover aldrig

Författare: Jan Guillou

Förlag: Piratförlaget (2018)

Antal sidor: 473

De som dödar drömmar sover aldrig är åttonde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Nu är det 70-tal. Vänstervågen från 1968 ter sig närmast som en idyll jämfört med det krig som håller på att växa fram mellan Europas säkerhetstjänster och en alltmer splittrad vänsterrörelse. Det blir bokstavligen en fråga om liv eller död. Eric Letang arbetar på dagarna som biträdande jurist på Henning Sjöstrands famösa advokatbyrå. Men på nätterna och fritiden ingår han i en hemlig säkerhetstjänst inom den vänster som försöker organisera försvaret mot en hela tiden aggressivare statlig fiende. Hans stora kärlek är verksam som advokat i Hamburg medan klimatet hårdnar och hon får uppleva hur hennes vänner undan för undan fängslas eller dödas. I Sverige arbetar statens hemliga agenter efter västtysk förebild för att försöka provocera fram en öppen konfrontation mellan "terrorister" och staten. För den motståndsrörelse där Eric Letang ingår blir det en katt- och råttalek i ett allt farligare spel. Samtidigt som släkten Lauritzen växer och en ny generation föds.

Detta är en bra roman. Spännande och intressant. Vi får både en inblick i svensk och utländsk terroristbekämpning på 1970-talet och de roller som media kom att inta. Och samtidigt följer vi familjen Lauritzen, även om familjen spelar en mindre roll i den här boken än de tidigare. Det är i vart fall min upplevelse.

Samtidigt finns det saker som skaver. Precis som i den föregående delen, 1968, har Guillou haft lite svårt med enkel faktakoll. När han nämner ett besök av det norska kronprinsparet Harald och Märta på 1930-talet så blir jag irriterad. Kronprinsen hette Olav. 

Men det som framför allt stör mig är att grundberättelsen har fått ge vika för att istället låta författaren själv ta en allt större plats i den egna boken. Det är Jan Guillous engagemang för FNL och PFLP som får ett större utrymme, men framför allt avslöjandet av IB-affären. Där är Guillous alter ego Erik Ponti som avslöjar att försvarsmakten och det socialdemokratiska partiet hade en särskild säkerhetstjänst som spionerade på svenska medborgare. Här blir författaren så överförtjust i att få berätta vilken stor roll han spelade i detta att han börjar fabulera för att få historien att växa ytterligare. Han påstår att justitieministern tvingades avgå, vilket är ren lögn. Lennart Geijer satt som justitieminister till 1976, då den socialdemokratiska regeringen röstades bort. Guillou hade ingen som helst roll i att Geijer då slutade som statsråd. Han påstår vidare att åklagarmyndigheten blev tvungen att lägga ner spionåtalet mot Erik Ponti (det vill säga Guillou själv) och övriga medåtalade. Men sanningen är ju att hovrätten dömde Guillou till tio månaders fängelse. 

En författare har förvisso friheten att skapa en fiktiv historia. Det kan komma ödlemonster från yttre rymden om så skulle vara. Men när man väljer att beskriva faktiska händelser i svensk nutidshistoria, då borde man hålla sig för god för rena lögner.

Läs gärna boken, för den är intressant och för all del välskriven. Men var beredd på att författaren till en del har trängt undan verkligheten för att kunna få ge fullt utlopp för de egna politiska åsikterna och för att låta den egna personen framstå i en skimrande dager.