Tisdagstrion: Slott, kojor & andra hus

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat slott, kojor & andra hus. Här följer min familjära trio:

Konklaven av Robert Harris. Påven är död. Bakom Sixtinska kapellets låsta dörrar samlas etthundraarton kardinaler från hela världen. Under ledning av kardinal Lomeli, som i tysthet vacklar i sin gudstro, ska de heliga männen utse den universella kyrkans nya överhuvud.
Men konklaven drar ut på tiden. Favoriter faller och obekväma sanningar kommer upp till ytan. Och ingen av de närvarande kan förutse hemligheten som den blivande påven bär på...

Det här var en bok jag verkligen såg fram mot att läsa, och jag blev inte besviken. Påveval är spännande, och att få följa processen inifrån (även om historien är uppdiktad) är fängslande.
Det brukar sägas att den som går in i konklaven som påve kommer ut som kardinal. Det som avses med talesättet är att det inte brukar vara storfavoriten som blir kardinalernas val till ny påve.
Robert Harris är mycket skicklig på att bygga upp spänningen. Det har stört min nattsömn något, för det har varit så svårt att lägga ifrån sig boken. Bara ett kapitel till...
Boken har på slutet en fullständigt oväntad twist. Vad den är tänker jag givetvis inte berätta här. Jag säger bara så här: Läs boken! Det är en fantastisk spänningsroman!

Ingenting att se. Carin blir som liten påkörd av en bil och blir rullstolsburen. Familjen bor i ett tvåvåningshus, men på grund av sitt handikapp kan Carin aldrig komma upp på övervåningen. När hon frågar föräldrarna vad som finns där uppe och om de kan bära upp henne så att hon får se blir alltid svaret: "Där finns ingenting att se!"

Detta gör att Carin börjar fantisera om vad som kan finnas på den våning hon inte kan nå till. Hörs det något ljud från övervåningen skapar hon sig omedelbart en egen bild av vad det kan vara.

Åren går. Föräldrarna avlider och Carin ärver huset, men fortfarande har hon inte fått se övervåningen. Hon bor ensam och följer vad som händer i världen genom tidningar, radio och TV. Vi följer samhällsutvecklingen genom hennes ögon.

När hon är 80 år bestämmer hon sig för att hon ska se övervåningen innan hon dör. Hon tar sig ur rullstolen och släpar sig uppför trappan. Äntligen får hon se hur det ser ut där. Det är en sanning som dödar henne.

Övergivet av Kieron Connally. Från den förbjudna zonen i Tjernobyl till Aralsjöns saltsjuka slätter och från en ekande tom teater i Detroit till kalla krigets ödelagda bunkrar. Med 150 dramatiska och fängslande fotografier berättas här historien om övergivna platser från jordens alla hörn.

Om du någon gång undrat hur världen skulle te sig om människorna skulle utplånas från jordens yta så ger dig fotografierna i den här boken en konkret bild. Kanske är det också just den kittlande tanken på människans fall som gör dessa bilder så oerhört fängslande. Det är en stark estetisk upplevelse som skapas av kombinationen döden, förfallet, imponerande byggnadsverk och absolut glömska.

Det sägs att inget bevarar en byggnad lika väl som total försummelse. När ingen bryr sig om att fixa till, bygga om, renovera eller riva så faller byggnaden så småningom i glömska och bevaras för eftervärlden som en ruin över svunna tider och andra liv. Den här boken är ett dokument över sådana ruiner.