En smakebit på søndag - Ormen i Essex

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Ormen i Essex och är skriven av Sarah Perry.  

London 1893. Cora Seaborne är ung, har just blivit änka, och nu förväntar sig omgivningen att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka. Men äktenskapet var inte särskilt lyckligt, och rollen som viktoriansk societetsfru passade aldrig den egensinniga och frihetstörstande Cora. Tillsammans med sin socialistiska väninna Martha och som mycket specielle son Francis lämnar Cora storstaden för den lilla staden Colchester i Essex, där rykten om en mystisk sjöorm har skapat masshysteri hos lokalbefolkningen. Cora finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker Will och Cora svaret på gåtan kring odjuret, samtidigt som de oundvikligen dras till varandra.

Smakbiten är hämtad från sidan 129:

Som det visade sig nästa morgon var ormen i All Saints en ganska harmlös sak på armstödet till en kyrkbänk från sextonhundratalet. Den hade huggits in under Essexormens sista dagar, när rykten hade övergått i legend och det inte längre sattes upp några varningsskyltar på ekar och milstenar. Odjuret hade uppenbarligen inte skrämt den skälmske konstnären, som hade lindat dess svans tre gånger runt balustern med vassa, överlappande fjäll men hoppat över både klor och tänder. Vingarna, medgav Cora skrattande, var lite otäcka och såg ut som om en fladdermus hade tvingats para sig med en sparv, och när en skugga gled över det grinande ansiktet såg det ut att blinka, men det var knappast någon ockult symbol. Ormen hade utstått tvåhundra år av kyrkobesökares ömma smekningar och dess ryggrad var blanksliten och len.