En smakebit på søndag - Där kräftorna sjunger

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Där kräftorna sjunger och är skriven av Delia Owens. 

Kya Clarke växer upp i våtmarken utanför en liten by utanför North Carolinas kust. Familjen har inte mycket pengar, tillvaron är svår och en efter en ger sig hennes familjemedlemmar av. Kya är bara ett barn men tvingas överleva i den öde våtmarken helt ensam, isolerad från omvärlden och med bara fiskmåsar som vänner. Byborna börjar snart sprida elaka rykten om henne, de kallar henne "Träskflickan" och utsätter henne för kränkningar under flera år. När Chase Andrews, stadens talangfulla quarterback och en riktig svärmorsdröm, hittas död i närheten av Kyas hem blir hon omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Vad polisen och byborna inte vet är att Kya är långt ifrån den obildade enstöring som de tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

Smakbiten är hämtad från sidan 111:

På kvällarna satt hon vid köksbordet och repeterade det hon hade lärt sig i skenet från fotogenlampan. Det mjuka ljuset sipprade genom skjulets fönster och snuddade vid ekarnas lägsta grenar. Det enda ljuset som syntes på en radie av flera kilometer.

Omsorgsfullt skrev och läste hon vartenda ord om och om igen. Tate sa att långa ord egentligen bara var flera hopsatta kortare ord - så hon var inte rädd för dem utan lärde sig att skriva pleistocen samtidigt som katt. Att lära sig läsa var det roligaste hon någonsin gjort. Men hon kunde inte lista ut hur det kom sig att Tate hade erbjudit sig att hjälpa fattigt, vitt slödder som hon att läsa, eller varför han över huvud taget hade börjat komma hit med sina fantastiska fjädrar. Men hon frågade inte, av rädsla för att han skulle börja fundera och kanske sluta besöka henne.

Nu kunde Kya äntligen märka hela sin dyrbara samling. Hon tog ner varenda fjäder, insekt, snäcka och blomma från väggen och slog upp dem i mammas bok för att se hur deras namn stavades. Sedan skrev hon noggrant ner dem på det bruna påspappret.

(Jag har nog aldrig funderat över ordet pleistocen...)