En smakebit på søndag - Bormann i Bromma

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Bormann i Bromma och är skriven av Hans Gunnarsson.  

En smygnazist, en grannfejd med dödlig utgång, en terrorist på tupperwareparty och en stammande sportkommentator på glid. I det till synes vardagliga händer det märkliga saker, och att förstå en människas handlande är allt annat än enkelt.

Var och en av de elva novellerna har sin utgångspunkt i en målning av Martin Wickström. Ordet förs av ett sammansvetsat kollektiv och tillsammans bildar berättelserna ett mäktigt körverk där exakt allt osäkras i jakten på fast mark: Vilka är "vi" egentligen?

Smakbiten är hämtad från sidan 45:

Det nästa som hände var att Hallén föll ner på knä, eller om benen helt enkelt inte bar honom längre, varefter han skakande av gråt gav sig hän en sorg som ingen av oss hade kunnat föreställa sig och som vi varken förr eller senare sett maken till.

Man har ju hört talas om kistkramare, men de är mer frekventa på film än i verkliga livet. Till och med prästen såg handfallen ut inför Halléns tunga, gråtande gestalt. Han grät som ett barn, med vidöppet ansikte. Det var besvärande och rörande på samma gång. För att inte säga smittande, det började snyftas här och var i bänkraderna. Hela kyrkan fylldes av ett slags emotionell oro, en kollektiv sinnesrörelse som väl ingen riktigt begrep i stunden.