En smakebit på søndag - Everland

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser nu heter Everland och är skriven av Lars Göran Persson. 

Det är krigsvåren 1944. Nazityskland är i färd med att tillverka en atombomb när deras tyngvattenfabrik i Norge förstörs av de allierade. Men tyskarna har redan flyttat verksamheten. De har även gjort en sensationell upptäckt. Möjligheten att konstruera bomben och vitta kriget verkar nu avsevärt enklare. Men en brittisk spion i Berlin har avslöjat upptäckten och både England och Tyskland har skickat ut agenter för att säkra den.

Nioårige Tor och hans mamma Sigrid är också på väg. Till Gäddsjö i nordvästra Jämtland för att börja på ny kula. Tor och hans nyfunne vän Valdemar träffar där på en störtad och sårad engelsk officer. De, och inte minst Sigrid, tar hand om honom. Kriget kryper allt närmare, och någonstans vid den norsk-svenska gränsen drar det ihop sig till en avgörande kraftmätning, ett ögonblick då allt ställs på sin spets.

Smakbiten är hämtad från sidan 95:

Morgonen därpå var blåsig och kall men likväl solig. De hade blivit serverade havregrynsgröt och kokta ägg till frukost och Tor hade fått en fotografi som minne av deras natt i Östersund av fru Grip. Ett fotografi av en knästående indian, hållandes en lång bössa, taget bakifrån och där han höjde huvudet lite snett uppåt som för att lyssna till någonting.

"Han känner nog efter hur starkt vinden blåser och vilken riktning den har", sa Sigrid.

"Varför det?"

"För att kunna beräkna kulans bana", svarade hon.

Han upphörde aldrig att förvånas över allt hans mor kände till om alla möjliga saker. Det kommer väl med åldern, tänkte han lite klentroget.