En smakebit på søndag - Mitt liv som råtta

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Mitt liv som råtta och är skriven av Joyce Carol Oates.  

Violet Rue är yngst i familjen Kerrigan och hon ser upp till sina äldre bröder. I hennes familj håller man varandra om ryggen. Så när Violet råkar höra bröderna prata om hur de begått ett fruktansvärt brott, slits hon mellan att vara lojal med sin familj eller att berätta för en utomstående. Beslutet hon fattar kommer att tvinga henne att upptäcka sin egen identitet, bryta familjens förtrollning och efter en lång tid i exil, återvända till ett förändrat liv.

Smakbiten är hämtad från sidan 118:

"Violet? Har det hänt något?" - Lutade sig över mig, såg på mig med bekymrad min. "Har du gjort dig illa?!

För fröken Micaela kunde inte, vågade inte, fråga: Har någon gjort dig illa.

Hon hade hört ryktet om mina bröder. Alla hade hört ryktet om mina bröder. När alla hade troppat ut ur klassrummet. När klockan efter första lektionen larmande och retfullt hade ringt och jag satt kvar på min stol, förvirrad och svag och (som det verkade) osäker på var jag befann mig.

Jag hade haltat in i klassrummet långt innan det ringde in. Andtruten och fast besluten att inte göra mig löjlig hade jag ställt mig vid den bänk jag blivit tilldelad och mer eller mindre dunsat ner på stolen eftersom jag inte (med lätthet, utan att det gjorde ont) kunde böja mitt svullna vänstra knä.

Munnen torr, men inte ögonen. Och rinnande näsa.

Mina ögonlock hade svullnat upp till dubbel storlek; de var rödkantade och kliade. Om man tittade på mig skulle man se mig titta tillbaka med blodsprängda svullna ögon och man skulle (kanske) känna igen mig, men förmodligen snabbt vända bort blicken.